Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 3 - Etnografiska undersökningar öfver aztekerna i Salvador. Af C. V. Hartman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot afgudabilderna och de yttre bruken, såsom ceremonierna,
danserna etc. Diego Garcia de Palacio, som år 1576 för konungens
af Spanien räkning besökte Salvador, skildrar huru aztekerna
därstäder i hufvudsak hade samma religiösa bruk som Mexikos
azteker. De hade stora trollkarlar och skriftlärde, hvilka tolkade
deras heliga böcker. Deras öfverstepräster, tecti, buro långa, vida,
indigoblå dräkter samt på hufvudet diadem, och instuckna i dessa
vajade gröna fjädrar af quetzal (Trogon splendens), deras heliga
fågel. De hade stora stengudar och förrättade människooffer,
hvarvid hjärtat utskars och hölls upp mot solen. Blodet tappades i fyra
kalebasser och stänktes ut mot de fyra väderstrecken.
Indianerna hafva nu lärt sig att i de katolska kyrkorna dyrka
helgonbilderna, och för länge sedan hafva människooffren och därmed
förenade ceremonier upphört. Några af de stora stengudarne stå
dock kvar och äro ännu i dag föremål för indianernas dyrkan.
Man offrar åt dem blommor, rökelse och ljus. För att göra slut
på den besvärliga konkurrensen hafva emellertid prästerna öfverallt,
där de kunnat, förstört de gamla stenbelätena och göra så ännu
i dag. Vid en ort, ej långt från Nahuizalco, visade mig alkalden
ute vid en gammal offerhög tvenne kolossala stengudar, som en
präst för några år förut låtit sönderspränga med dynamit. Vid själfva
vägen, som från kusten leder in till Nahuizalco, hade sedan
urminnes tid stått en manshög stenfigur, känd under namnet »vägens
herre» eller vaktare. Denne blef kort före min ankomst på prästerlig
befallning rullad ned i floden. Indianerna hämtade visserligen upp
den och reste den åter på dess gamla plats, men prästen lät nu
kasta ned den i ett bråddjup, där den sannolikt krossades.
Oaktadt hufvudmassan af Central-Amerikas indianer nominellt
antagit kristendomen och tvungits att öfvergifva många till den gamla
kulten hörande bruk och ceremonier, så är och förblir deras
världsåskådning dock i grund och botten densamma som deras förfäders.
Då Salvador-aztekerna korsa sig i kyrkan, benämna de guden
med ordet tutéco, hvilket betyder mäktig, stor, högt uppsatt etc.,
men alldeles samma ord använda de ock för solen, till hvilken de
äldre vid soluppgången med utsträckta armar vända sig med böner
och klagan. Samma ord betecknar äfven trähelgonen i kyrkorna
och stenbilderna i grottorna eller på majsfälten, såväl som de med
brokigt tyg klädda och i grupper här och hvar utefter vägarne resta
kolossala träkorsen. Ordet tutéco begagnas dessutom om »husets
herre» eller om hvilken inflytelserik person som helst bland indianerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
