Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 2 - Sarjekfjällen. En geografisk undersökning. Af Axel Hamberg - 4. Den nuvarande topografiens utdaning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAREKFJÄLLEN. 163
dre blir deras lutning och deras hastighet, och har flodens yta
kommit mycket nära i nivå med en sjö eller hafvet, så kan
någon nämnvärd fördjupning af flodbädden ej vidare förekomma.
I ett fuktigt klimat fortfar emellertid erosionen af dalsidorna,
den ursprungligen spetsiga V-formen öfvergår i en allt bredare
och närmar sig slutligen något en bred U-form med uppåt
starkt divergerande sidor. Sidodalarne utvidgas äfven på samma
sätt. När erosionen fortskridit så långt, att det mellan tvenne
grannfloder förefintliga berget affasats till en kam, så börjar dess
höjd reduceras genom fortfarande affasning från båda hållen.
Det rinnande vattnet sträfvar sålunda att nedgräfva
flodbäd-darne, så att dess egen yta kommer i nivå med närmast nedanför
liggande insjös eller, där sådan saknas, hafvets. Afspolningen af
flodstränder och dalsidor tenderar att reducera deras höjd till samma
nivå som flodytan. Båda dessa faktorer sträfva följaktligen åt
samma håll, nämligen att reducera landets yta till hafvets. Dettas
yta är sålunda landets allmänna erosionsbasis, under det att en
insjö, en slätt, en flack dalbotten kan vara erosionsbasis för en större
eller mindre del af land.
Vattenerosionen söker följaktligen att reducera landet till samma
nivå som hafvet. En så fullständig erosion skulle dock fordra
alldeles enorma tidrymder, särdeles som vattnets kraft aftager i
stegrad progression ju mindre lutningen blir. Vattenerosionen hinner
därför i regeln ej fullborda sitt arbete, innan en tektonisk rubbning
eller en nivåförändring inträffar, som förorsakar arbetets börjande på
nytt efter en ny basis. I de mest framskridna stadierna af
vatten-erosion finner man sålunda landet ingalunda såsom ett med hafsytan
sammanfallande plan, utan såsom en mot hafvet sakta lutande, svagt
undulerande slätt.
Glacierer och inlandsisar verka eroderande icke genom sin
lefvande kraft, ty denna är på grund af deras långsamma rörelse
jämförelsevis liten, utan genom sin inre och yttre friktion. Genom
sin stora inre friktion inbakar isen i sin massa de stenar, som den kan
lösgöra från sitt underlag. På samma sätt håller den äfven sväfvande
i sin massa de stenar, som från branta dalsidor nedfalla på dess yta,
och transporterar dem vidare. Isen själf, som är mjukare än sitt
underlag, skulle icke förmå att sönderskrapa detta, om ej alltid i dess
undre del stenar funnes inneslutna, men med dessa såsom
»slippulver» söndernöter den kraftigt underlaget. Som friktionen mellan
fasta kroppar är proportionell mot trycket, så blir denna söder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
