Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 1 - Om trepanation af hufvudskålen, såsom folksed i forna och nyare tider. Af Gustaf Retzius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 GUSTAF RETZIUS.
dradet utöfvats både hos Japans forninvånare ainos, af hvilka
urfolk rester ännu lefva kvar; vidare äfven hos negritos, hos Tahitis
invånare och andra stammar å Söderhafvets öar. Om tahitiernas
metod meddelas det, att sedan de skrapat hål på hufvudskålen och
borttagit en del af hjärnan, plägade de stoppa in i hålet ett stycke
hjärna af ett nyss slaktadt svin. SAMUEL ELLA, missionär å Uvea,
har beskrifvit, huru operationen utföres. Först göres en "f-formig
inskärning i hufvudskålens hudbetäckning och därefter afskrapas
benet med en glasbit, till dess man åstadkommit ett
genomgående hål.
Äfven hos kabylerna, de gamla berbernas afkomlingar, hvilka
numera nästan undanträngts till de södra sluttningarna af
Atlas-kedjan, har sedan äldsta tider öfvats trepanering, och detta bruk
lär enligt baron LARREY och andra franska kirurger, som haft
tillfälle att på ort och ställe iakttaga förhållandena, ännu i nutiden
fortlefva hos dem. Operationen utföres medelst metallinstrumenter
i syfte att bota sjukdomar, såsom fraktur eller bensjukdom å
kraniet, eller ock svår hufvudvärk. Operationen verkställes af vissa
därtill inlärda personer och fullbordas icke på en gång, utan under
loppet af flera dagar. Man borrar vanligen ett antal smärre hål i
en krets och borttager sedan det mellanliggande benpartiet.
Men äfven i Europa lär denna sed in i senare tider funnits
kvar. Baron DE BAYE framhåller med stöd af ett år 1844 utgifvet
arbete (Le Montenegro, le pays et le s habitants), att montenegrinerna
plägade låta trepanera sig för de mest obetydliga åkommor;
vanlig hufvudvärk ansågs hos dem såsom tillräcklig orsak till att
skicka efter trepaneraren. Operationen kunde stundom utföras sju
till åtta gånger på samma personer »sans inconvenient pour leur
santé*.
Man kan icke annat än fråga: Huru har ett sådant användande
af ett ingrepp af denna art kunnat ostraffadt äga rum? I det
gångna århundradet har inom kirurgiska kretsar trepanationen
ansetts vara en svår och farlig operation. Till en del berodde väl
detta därpå, att man då icke plägade tillgripa den annat än i mer
eller mindre förtviflade fall, vid fraktur å kraniet eller svårare
hjärnsjukdomar. Under de senaste båda årtiondena, sedan
anti-septiken och aseptiken hållit sitt triumftåg öfver alla kirurgiens
områden, anses väl faran för själfva trepanationen, såsom operation
betraktad, ganska ringa; och denna metod har, såsom nämndt,
sedan diagnostiken af hjärnsjukdomarna under senare tid nått en så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
