Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tida ställning, sammanfattar han hvad som kan sägas för eller emot
dessa båda systems inbördes företräden och drager däraf omsider
följande slutsatser: »att det filadelfiska systemet bör i främsta rummet
användas för att afskilja de på brottslighetens bana inträdande olyckliga
varelser från gamla förhärdade missdädare, emedan den smittosamma
växelverkan, som inom våra fängelser alstrar ett fortfarande och stigande
sedefördärf, endast på detta sätt kan fullkomligen förekommas; att nämnda
system äfven är på det högsta lämpligt för de individer, hvilkas
förbättring anses möjlig och som efter utståndet frihetsstraff skola till
samhället återgå; att alla härads-, läns- och öfriga rannsakningshäkten,
korrektionsanstalter samt fängelser, inom hvilka på viss tid dömda fångar
inspärras, böra vara försedda med celler och inrättade enligt den
penn-sylvanska ensamhetsgrundsatsen; att det auburnska systemet däremot
synes endast vara användbart, i samma mån man misströstar om fångens
möjliga förbättring — exempelvis sådana, som flera gånger återfallit
eller redan en längre tid varit utsatta för våra dåvarande fängelsers
djupa demoralisation — samt för dem, hvilka äro dömda på längre tid
än den, hvartill man ännu anser ensamhetsprincipen kunna utan våda
för fångens hälsa användas.»
I valet emellan de båda systemen har således äfven han slutit sig
helt och fullt, med angifvet undantag, till det filadelfiska, hvars möjliga
användning i Sverige han i bokens fjärde och sista kapitel gör till
föremål för granskning och förslag.
Här stannar han först vid oförenligheten af att på en gång uppföra
korrektionsanstalter ocli bibehålla vanhedrande offentliga bestraffningar,
hvilket han jämför med det orimliga förfarande att »med stor kostnad
uppbygga lasaretter åt dem, hvilka man först tillfogat obotliga sår».
Han anmärker vidare inflytelserna af försvarslöshetsförfattningarna,
hvar-igenom ett nytt slag af arrestanter hopvis skapats. Under det att
folkmängden i landet stege med blott 0,8 3 % om året, ökades fångantalet
årligen med 7,5 8 %, och i Stockholm hade fångarnes antal under åren
1835—38 stigit från 2,611 till 5,404, således mer än fördubblats.
Hvar 546:e person i riket sutte i fängelse. Utgifterna för fångväsendet
hade under åren 1824—1837 stigit från 153,934 rdr b:ko till 464,478
rdr samma mynt, utan att dock här inberäknats alla hithörande
utgiftsposter eller värdet af i fängelserna förlorade dagsverken. Allt visade
angelägenheten af att »medelst ingripande och omfattande åtgärder söka
utrota det onda, innan det hunnit sträcka sin härjande smitta till själfva
statsorganismens lifsprineip».
Hvilka voro då dessa åtgärder? Främst inrättandet af folkskolor,
»där icke blott ett visst mått realkunskaper inhämtades utan äfven
djup och sann religiositet; ty utan denna harmoniska utveckling af
förstånd och känsla förfölle lätt katekesutanläsningen till ett tomt och
betydelselöst minnesverk samt vetandet till ett farligt redskap för oädla
afsikter». Samma förbättrade folkbildning vore ett villkor för införandet
af ett rationellt landtbruk och för husslöjdernas förbättring ocli
utvidgning. Men då brotten vållas ej blott af råhet utan ock af elände och
fattigdom, borde samhället vårda sig om handeln, sjöfarten och
näringarna, mindre i egenskap af förmyndare än som en upplyst och upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
