Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - De första krigsåren. 1700, 1701
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lösning. Hela hopar af ryssar nedhöggos i förbittrad strid, der det kämpades
man mot man med blanka vapen. Tusenden sökte sin räddning flyende öfver
den flottbro, som ledde öfver Narova, men funno, då den brast, sin död i
flodens vågor. De qvarvarande ryssarne på den högra flygeln försvarade sig
derefter hårdnackadt bakom en i hast bildad vagnborg, och omkring den
rasade striden ännu länge, sedan mörkret fallit på. På denna sida kämpade
Karl XII sjelf oförfåradt tillsammans med de sina; han förlorade tvenne gånger
sin häst och red en annan gång omkull uti ett träsk, i hvilket han sjönk så
djupt, att han endast med andras hjelp kunde räddas. Efter mörkrets inbrott
grep oredan äfven de svenska leden. Man såg soldaterne skingras for att
plundra det ryska lägret eller i oordnade hopar skjuta på hvarandra i den
tanken, att de råkat fienden. Konungen gaf då omkring klockan sju på
aftonen tecken till eldens upphörande, och äfven på ryska sidan tystnade den
efter hand. Under natten dagtingade på olika tider ryssarnes båda
härafdel-ningar, hvilka genom besättandet af en mellan dem liggande höjd blifvit
alldeles skilda från hvarandra. Tillsammans voro de ännu svenskarne betydligt
öfverlägsna. Manskapet fick fritt aftåga, endast det högsta befalet stannade i
fångenskap. Det ryska lägret med krigskassa, proviant, ammunition, artilleri
och en mängd fanor och standar blefvo segrarens byte. Ryssarnes förlust i
döde och sårade skattas till 8 000 man, svenskarnes utgjorde väl knappast 2 000.
Sådant var i sjelf va hufvuddragen förloppet af det ryktbara slaget vid
Karva. Utgången syntes nästan underbar. Den var delvis en följd af de
svenska soldaternes utomordentliga tapperhet, deras högre disciplin och deras
iusigtsfulla ledning, men den hade lika mycket sin förklaring i den nya ryska
härordningens svaghet, i det ryska manskapets misstroende eller rent af ovilja
mot sitt befäl samt i hufvudlöslieten af detta befäls anordningar för striden.
Ryktet om svenskarnes seger gick hastigt genom Europa och fäste allas blickar
på Karl XII och hans tappra folk. Den unge konungen blef i synnerhet
föremål för beundran. Efterveriden skall ej heller jäfva samtidens vitnesbörd
om den kunglige hjelteus kraftfulla beslutsamhet, hans hofsamhet efter segern
och den anspråkslöshet, med hvilken han talade om sin egen del i den
utförda bedriften. Men för Sverige blef ej segern till mycken välsignelse. Den
utvecklade i hög grad den krigslystnad och sjelfrådighet, som låg i Karl XII»
natur; den ingaf honom en alldeles falsk föreställning om Rysslands verkliga
styrka och förledde honom att tills vidare vända ryggen åt sin farligaste
fiende, tsar Peter, för att inom Polen drifva en äfventyrspolitik, som kanske
var storslagen, men föga vitnade om den sanne statsmannens skarpa syn för
verkligheten.
Den 13 december 1700 bröt Karl XII upp från Karva och tog sitt
hög-qvarter i Lais, en adelsborg i norra Livlaud, ej långt från Dorpat. Deromkring
lades den svenska hufrudhären i vinterläger och hvilade ut deri under flere
månader. I norr stod en här på 6 000 man till Ingermanlands och Finlands skydd,
i söder en mindre kår som tygel på konung Augusts trupper. Under hela
vintern fortgick det lilla kriget med ömsesidiga vilda härjningar, vid hvilka sven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
