Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KRISTINA (1632—1654) - Kristina och hennes hof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231. Praktmynt 1649.
Med drottning Kristinas valspr&k: Regeringens stöd är visbeten.
fosterföräldrar och riksförmyndarne, gjorde, att den unga drottningen tidigt
lärde att med misstroende betrakta de »ärorika gubbar», som styrde landet.
Under det man på allt sätt sökte befordra fört roligheten mellan de båda
fränderna och fostersyskonen, Kristina och Karl Gustaf, visade man henne
allt för stor eftergifvenhet; sjelf har hon intygat, att »de, som tro, att
barndomen är den tid, då
sanningen nalkas
fur-starne, bedraga sig: man
fruktar och smickrar
dem ända i vaggan-.
Från barnåren hade hon
lärt att vid hvarje
tillfälle framför allt taga
sin kungliga värdighet
i akt, och under den
vårdslöshet och spotska
uppsluppenhet, som så
ofta utmärkte hennes umgänge, glömde hon dock aldrig ett ögonblick, att
bon var drottning.
Till vanor och klädedrägt var hon alltid särdeles enkel. Vin drack hon
endast med afsmak och egnade i allmänhet ej mera än fem timmar åt hvilau.
Hennes drägt var enkel ända till torftighet, utan alla smycken, men dock af
en viss stil. Kroppsöfningar älskade
hon: rida, jaga och dansa var hennes
lust, och hon gjorde det med
färdighet och smak. I hennes
uppträdande blandade sig på ett
förunderligt sätt yster liflighet med en viss
hugdrageuhet. En af hennes samtida,
den franske gesandten Chanut, som
länge vistades vid Kristinas hof och
åtnjöt hennes förtroende, har i sina
memoarer skildrat sina intryck af
henne. »Ett enda porträtt, säger han,
kan icke gifva en rätt föreställning
om hennes utseende. Hennes ansigte
förändras till den grad efter hennes
siunesrörelser, att man från ett
ögonblick till ett annat knapt kan känna igen henne, men i allmänhet synes hon
tankfull, och hvilken förändring än hennes inre undergår, bibehåller hon dock
alltid något ljust och angenämt. Ogillar hon det, som säges, så höljes för ett
ögonblick hennes blick af ett visst moln, som inger fruktan. Hennes stämma
är vanligen mild som en flickas, men hon förmår också gifva den en styrka,
som är öfver hennes kön. Hennes växt är under medelhöjden, hvilket skulle
Sverige* historia. IV.
232. Två daler silfvermyut (myntplåt) 1649.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
