Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Ryssland. — Freden i Stolbova 1617 - Freden i Stolbova, den 27 febr. 1617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medgifvanden utrymde Sverige Stora Novgorod samt erkände Mikael Romanof som
Rysslands tsar.
Freden i Stolbova betecknar höjdpunkten af Sveriges öfvermakt öfver
den östre grannen. Försvunnen var visserligen drömmen om ett svenskt
furstehus på Rysslands tron, försvunnen drömmen om ett Novgorod förenadt med
Sverige som lydstat och om ett Finland utsträckt ända till Ishafvet, men
Finland hade uppnått den gräns mot Ryssland, hvilken ännu i dag skiljer
storfurstendömet från kejsarriket, och genom Ingermanland hade en förmur blifvit
vunnen för det svenska väldet; Estland var förenadt med Finland, och den då
varande svenska monarkien bildade ett sammanhängande helt. Gustaf Adolf
trodde sig härmed för alla tider hafva förvärfvat hvad han ansåg som Sveriges
»naturliga gränser»: Maanselkäfjällen mot nordost, »deröfver ingen någon här
föra kan», och i öster Pejpus med den strida Narovafloden, de tretio mil vida
ingermanländska morasen och Ladogasjön, »så bred som hafvet vara kan mellan
Sverige och Åland eller mellan Estland och Nyland, der» — för att
anföra konungens egna ord till ständerna, då han på riksdagen i Stockholm
1617 kungjorde freden — »än här till dags ingen polack hafver torts
öfverkomma». »Så förhoppas jag till Gud, tillade han med tillförsigt, att det
ock skall ryssen härefter blifva svårt öfver den bäcken att hoppa»; han menade
Östersjön, från hvilken Ryssland nu var utestängdt. Gud sjelf, syntes det
honom, hade på detta sätt genom naturen velat skilja Sveriges och Rysslands
välden. På gränsstenen vid Salmis norr om Ladoga, der vägen går mot Olonets,
lät han rista denna inskrift: Här satte svenskarnes konung sitt rikes gränser;
må hans verk under en nådig försyns hägn blifva beståndande!
I viss mening har det äfven så blifvit: Gustaf Adolfs rike är länge
sedan sönderfallet, men Finland, den ena af dess begge hälfter, har ännu
efter mången vexling qvar den gräns, som hans och hans mäns segrar
förvärfvat.
Ur detta krig gick Gustaf Adolf med klar insigt om den makt Ryssland
gömde inom sig, fast det nu, för ögonblicket krossadt, fogade sig i de vilkor
segraren föreskref, och han förutsåg, huru fruktansvärdt det en gång kunde
blifva för hans land. Han skildrar Ryssland i sina tal till ständerna i Örebro
och Stockholm 1617 såsom de östra folkens besegrare, herskaren öfver en stor
del af Europa och Asien, hvars makt är att skatta lika med de mäktigaste
välden i verlden: lärde ryssen, säger han, rätt att känna sin makt och
värdet af de länder, strömmar och haf som han nu afstått och finge dem
— sitt gamla »rofhus» — tillbaka, skulle han från alla sidor kunna angripa
Finland, fylla Östersjön med flottor och sätta Sverige i ständig fara. Derför
var det, som efter hans mening Ryssland måste utestängas från Östersjön.
Och för honom framstälde sig detta såsom ett af stolbovafredens vigtigaste
resultat: utan Sveriges goda vilja kunde det härefter ej mera sätta en båt
i detta haf, medan det stod Sverige fritt att låta sina lodjeflottor genom
Svir fara upp i Onega och öfver Ladoga och Pejpus tränga fram till portarna
af Novgorod och Pskof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
