Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
tade han henne med att framställa henne som ett
skelett af dogmer och ingenting mer?
— Hvarför säger du detta till mig nu? frågade
han efter en lång tystnad och såg rakt fram. Hans
ton var så fullkomligt en annan, så full af
förtrolig ömhet, att hon först riktigt insåg hvad hon
gjort.
— Därför att allt detta är så länge sedan och
så förändrat, att man kan tala om det, svarade
hon och ville låta käck.
— Hvad hon ångrar sina ord, tänkte han, hon
som alltid tegat!
— Då kan du ju berätta mig något om det,
sade han lågt, jag visste det aldrig.
— Jo, sade hon kärft, du hade nog dina
själf-behagliga aningar. Men du försmådde mig. Det
var alltihop det.
— Tala mera, bad han, säg mig, gjorde jag
dig mycket ondt?
— Ja, naturligtvis, hvarför frågar du det? Ingen
har väl gjort mig så ondt som du, men kom nu
inte efteråt och säg, att du är ledsen öfver det.
Du kände mig ju, tyckte jag, du hade mutat in
fyndigheten och fann den värdelös. Medan andra,
för hvilka ens själ var sluten, ville ha en obesedd.
Du förstår, att för mig tycktes detta så orimligt
och skamligt, och det var däri sorgen låg — ja,
och så i saknaden.
— Alltid lika ömtålig om din värdighet! — men
det är väl detta drag hos dig, som gör dig till
hvad du är — Helga!
Han brann af begär att fråga, om hon sedan
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
