och min uppmärksamhet, får jag anföra ett prof på den välgörande kraft och det djupa inflytande edra vigtiga bemödanden synas åsyfta, medelst följande berättelse; Då jag nyligen i sällskap med 3:ne, som jag tror, Committéens värdige ledamöter gjorde en resa norr ut, inträffade vi till nytt möte på ångfartyget Cometen, hvars dunkla stjerna med ty åtföljande svans neddrog oss till en, som vi trodde, behaglig vikningsperiod. Tvenne af vännerne tycktes, efter förut undergången kroppsskakning ytterligare intagna fluidaämne, blifvit mäktigt angripne, och då de lossat de besvärliga seldon och koppel, som kallas hängslen och halsduk, nedsjönko de genast med en förfärlig duns, som skakade hela Cometens innamäte. Tystnaden bebådade, att de föregående ansträngningarne utkräfde sin rättmätiga fordran. Allt mer och mer ökade sig den mäktiga kraften och utbrast slutligen med ett dån, som liknade dragningen af stora timmerstockar, med ett ord de snarkade. Men dessa näs- och struptoners varierande harmoni behagade icke de 2:ne sofkamrater, som äfven intogo en del af hvilorummet. De åstadkommo genom dumt snack en förhatlig effekt på den 3:dje ledamoten, så att han, oaktadt försök med alla Wiknings-Committéens förmodligen begagnade medel, ej kunde inlullas, utan fast mer inom tänderna underhöll ett, som man kallar, dämpadt flin eller grin till sin vederqvickelse. Dock, huru otacksamt blifver icke den ihärdige och trogne arbetaren belönad! Följande morgon fick den mest nitiske af desse vikningsledamöter under tyst harm uppbära de mest oförtjenta utgjutelser, såsom den satans snarkarn, den grobian m. m., till hvilket allt jag måste vara åhörande vittne och af lutter välvilja dölja hans namn. då den belackaren icke för mörkrets skull kunde urskilja personens utseende. Emellertid vågar jag hoppas, att dessa mina reskamrater af den värdiga Committéens Ordförande-Mästare samt öfrige ledamöter billigtvis erhålla en belöning och uppmuntran för deras oförtjenta lidande.