Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Léon Gambetta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Leon Gambetta. 521
talat för den (22 juli 1871)! Vida vildare scener än i
kejsardömets Corps législatif hörde till vanligheten i
Versailles-assemblén, som ingalunda ville nedlägga sitt mandat, men
deremot hoppades att kunna göra ett godt slut på
republiken. Grévy afgick från den suveräna kammarens
talmansstol och slutligen äfven Thiers från presidentplatsen, båda
uttröttade af majoriteten. Men Gambetta tröttnade icke.
Redan i juni 1871 hade assemblén nedsatt en kommission,
hufvudsakligen af royalister och bonapartister, för att
undersöka nationalförsvarsregeringens gerningar, och i mer än ett
år fortgingo vittnesförhören inför kommissionen, hvarefter
den begynte afgifva sina rapporter och utgifva sina
handlingar.
Den 7 sept. 1871 aflade Gambetta sitt vittnesmål inför
komitén, hvars ordförande var Saint Marc Girardin och vice
ordförande en af de kejserliga ministrarne från våren 1870
- bland ledamöterna funnos prefekter och generaler, dem
Gambetta afsatt. »Ni regerade utan representation, betrakta
nu oss som en sådan och er som minister, hvilken affordras
räkenskap», sade en af dessa. »Teorien låter icke illa», sade
Gambetta, »men jag kan ej här inlåta mig med er i
regeringsdetaljer. Det är endast för mina ledande principer jag vill
redogöra.» Jernfördt med de öfriga ledamöternas uttalanden
inför kommissionen gör nästan endast Gambettas intryck af
en mäktig personlighet, och protokollet vittnar att icke ens
de afvoge domarne undgått intrycket af den afsigtens
renhet, den viljans fasthet som genomgår Gambettas
framställning af hufvuddragen i hans diktatur. Olik flera af
med-bröderna, ville han icke kompromettera andra, och då han
anfört detta som skäl att icke till kommissionen utlemna
vissa bref och en ledamot påmint örn hans pligt mot
historien, svarade Gambetta: »Det är icke efter sex månader
historien skrifves.» Kommissionen har emellertid gjort sitt
bästa och lemnat ett intressant material på sjutton
qvart-band. »Mot insurrektioner som segra», så slutar en af
rapporterna till nationalförsamlingen, »finnas hvarken
kompetenta domstolar eller applikabla straff. Det är inför histo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
