Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Léon Gambetta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Leon Gambett a. 517
och gifva närmare upplysningar. I tre dagar väntades denne
förgäfves. Då utgaf Ga-mbetta en proklamation till landet,
manande till fortsatt mod och uthållighet, till val af en
as-semblé, hvilken icke, »som tyskarne hoppas», går in på att
stycka sönder fosterjorden, uppmuntrande till vapenhvilans
begagnande för fortsatta krigsöfningar. »Ingen svaghet.
Svärom att försvara Frankrike och republiken. Till vapen!
Till valurnan!» Och för att fortgå i kampen mot kejsardömets
folk utfärdade han ett dekret, i hvilket alla dess ministrar,
senatorer, prefekter och officiela kandidater uteslötos från
valbarhet - men republikens prefekter, mot gällande ordning,
gjordes valbara i sina egna departement.
Ändtligen kom Jules Simon till Bordeaux och skarpa
ordstrider begynte mellan honom och Gambetta, hvars
valdekret parisregeringen annullerat. Skulle verkligen ett
inhemskt krig utbryta? Och hvem skulle ge efter för att
förekomma sådant? En mängd prefekter hade redan vägrat
»ka-pitulanterna» lydnad, hela södern tycktes sluta sig kring
Gambetta. Men brötes kapitulationsvilkoren, till hvilka hörde
»fria» val för en fredsslutande representantförsamling, så
afbröts tillförseln till det uthungrade Paris. Gambetta måste
gifva efter, måste uppgifva kampen, nedlägga makten, motse
valet af en församling, som både ville afträda provinser och
störta republiken, ja kanske af segraren mottaga
kejsardömets återupprättelse. Och dertill måste han uppbära
förebråelsen att hafva svikit sina egna vänner, hvilka högljudt
ropade hans egna ord: »ingen vapenhvila, inga val, krig
ända till fullkomlig utmattning.»
»La dictature de 1’incapacité» - enligt Lanfreys
skymf-ord - »le gouvernement des fous furieux» enligt Thiers’, »le
gouvernement de la dépense nationale» enligt de
konservativa bladen, tog alltså en ände den 6 februari, då Gambetta
nedlade makten. Segrar hade han ej kunnat improvisera, stor
nog för sin uppgift hade han icke varit. Men, säger den
tyske militären och skriftställaren von der Goltz 1875, »två
odödliga förtjenster måste tilläggas Gambetta. Den första,
att han åt Frankrike, omedelbart efter dess djupaste fall,
återgifvit medvetandet om kraft. Den andra, att han genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
