Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Hugo Raab
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
482 Dödsrunor.
nomdref 1877 upprättandet af ett med generalstaben
förbundet krigsarkiv. Under dessa år hade värnpligtens utveckling
till härens grundval blifvit regeringens program.
Generalstaben utarbetade ett sådant härordningsförslag, äfvensom ett
öfvergångsförslag. Hären skulle blifva en
undervisningsanstalt för Sveriges manliga ungdom. Men förslaget föll.
Endast öfvergångsförslagets förbättrade lönebestämmelser för
armébefälet blefvo antagna.
Hvad under nuvarande förhållanden kunde göras för
höjande af härens krigsduglighet hade i Raab en vaken
förkämpe. »Lustlägren» förvandlades till allvarliga
falttjenst-öfningar, för hvilkas utförande officiela historiker kritiskt
redogöra. Skolungdomens vapenöfningar fingo i Raab en
nitisk befrämjare. I tre år var han ordförande i den styrelse
som för hufvudstadens skolungdom söker underlätta dessa
förberedelser för allmän krigsduglighet. Från en krets af
hans personliga vänner, militära och civila, utgick efter hans
bortgång en uppmaning att »bilda ett stipendium under Hugo
Raabs namn, afsedt till uppmuntran af skjutskicklighetens
och vapenfärdighetens spridning bland Stockholms
skolungdom.»
När Raab år 1877 utnämndes till generalmajor var hans
helsokraft redan bruten, men icke hans viljekraft. Långsamt
aftynade han, och helsovårdsresor rådde icke bot på det onda.
Men till sista stund var hans ande klar, och när hans öga
slöts i döden, den 11 December 1881, lemnade han efter sig
minnet af en man, sorn icke känt pligtens börda, endast dess
ansvar.
Mildt sinne, orubbligt lugn förenade sig hos Hugo Raab
med sällsynt viljekraft och aldrig svigtande uthållighet.
Derför blef han ett ädelt föredöme. Det är icke måttet, men
bruket af de gåfvor, man fått, som gör lifvet rikt och
skänker minnets ära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
