Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Paul Genberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Paul Genberg. 415
han sig deremot, och deltog mellan dessa i kyrkolagskomitén.
Det var vid den första af dessa »svenska kyrkans riksdagar»,
Genberg föreslog och vann pluralitet för en skrifvelse till
k. maj:t med begäran om beredande af större rätt för
församlingarna, än hvad dem hittills tillkommit, vid deras
själasörjares tillsättning.
Känd som utmärkt talare och klassisk filolog, kallades
Genberg 1871 af svenska akademien att intaga Reuterdahls
plats inom detta för språkets och vitterhetens rykt stiftade
samfund, oansedt han icke aktat nödigt att i den svenska
literaturen, vare sig på vetenskapens eller vitterhetens fält,
nedlägga någon framstående frukt af sin ovanliga begåfning
och bildning. Valet väckte derför någon uppmärksamhet,
och denna förminskades ej genom den ovane skriftställarens
inträdestal, som, oaktadt många skönheter, stundom nästan
låter ana, att författaren tänkt på latin, ehuru han
nedskrifvit sina tankar på svenska. Måhända skall en posthum
samling af skrifter, dem han sjelf blygsamt undanhållit
offentligheten, snart bereda Genberg ett författarnamn,
öfverensstämmande såväl med förutsättningen för det akademiska
valet, som med 1840-talets rika och berättigade förväntan -
denna, som fann ett uttryck i installationsprogrammets ord:
»han skall gifva åt vetenskapen om icke ny riktning, dock
nytt intresse».
Redan som fattig »academicus» hade Genberg vunnit ett
hjerta, och det blef statsrådet beskärdt, att 1849 som brud
hemföra akademiadjunJctens trolofvade, en dotter till den i
Lund bosatte öfverste N. Toll. Familjelyckan följde honom
troget, och han fick åldras i ett kärleksfullt hem med barn
och maka. Sin sjuklighet, som kanske grundlagts under
ungdomens armod, bar han med jämnmod och utan klagan, men
sörjde öfver sin oförmåga att som predikant verka i sin
församling - hindrad, som han var, af både lungans och
strupens ohelsa. Ett nytt inre lidande sällade sig under sista
tiden tillde redan befintliga, men plötsligt påkom dock och
fort slöt hans sista kamp med förgängelsen, den 29
september 1875. Den 12 oktober jordfästes hans stoft i Kalmar
domkyrka, en sorgehögtid för hela staden. Äfven från Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
