Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Josef Mazzini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
366 Dödsrunor.
dinske statsmannen Cavour och den gamle frihetshjelteu
Garibaldi för utförandet, ja, sjelfve Napoleon hade gjort sig
förtjent af den goda saken - men Mazzini? Han sörjde väl
öfver, att ej republiken utan det sardiniska konungahuset fick
utföra »folkets» verk, men af det bref, hvarur vi anfört
slutstrofen, synes dock, att han nu till och med-offrat
republiken på den nationela enhetens altare. Dock ville han ej
mottaga de val till medlem af den italienska riksdagen, hvilka
flefa gånger inträffade, ty konungatrohet ville han ej svärja.
Sorgligare, än att en konung förenat Italien, blef det honom
dock snart, att se folkfrihetens och republikens idé fäst på
»kommunens» och »internationales» fanor, och de sista
offentliga uttalanden, Mazzini tillsänd t sin samtid, voro häftiga
protester mot dessa, hvilka han egnade ett verkligt hat,
liksom alltid förut den franska socialismen, som han i ’sina
skrifter öfverhölj t med smädeord. Han var en man, för
hvilken republikansk politik och anti-påfvisk katolicism,
förbundna i ett mystiskt åskådningssätt, blifvit en religion, en
»allena saliggörande tro», som förklarar såväl hans
förtjenster som hans fel, och i detta ljus måste äfven hela hans
enskilda personlighet betraktas. Han var den rättrådigaste,
den ogennyttigaste man, med hjertat fullt af kärlek till
Italien och till hela menskligheten, fullkomligt fri från
egoistiska syften, med en exemplarisk vandel: men han hade tagit
sitt förnuft tillfånga under trons lydno, under den tro, som
under fängelsemånaderna i Savona kommit till klarhet för
honom sjelf, och detta blef både hans styrka och hans
svaghet. I Juni 1871 vitnar han sjelf derom i ett offentligt bref
emot Paris-kommunen: »jag skulle förtvifla öfver det
skådespel, hon skänkt verlden, om jag endast hade en åsigt: men
jag har en tro».
Mazzini var på de senaste åren svag till helsan och lefde
under antaget namn i Pisa. Man påstår, att »vederbörande»
väl kände honom, men läto gubben vara i ro. Omgifningen
och läkaren lära deremot förestält sig, att han var den
engelsman, å hvilken passet lydde, ända tills den gamles död,
den 17 mars 1872, gjort slut på förställningen, och då greps
på en gång hela Pisa af deltagande och sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
