Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Minnesbilder - Herr Hugos Akademi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
334 Minnesbilder.
bruks- och kolonisations-bolaget skulle kunna behöfva en så
språkkunnig man som literärt biträde. Gustavi skulle få
andel i bolagets blifvande vinst och tycktes till och med fått
något redan på förhand, emedan han från S:t Louis kunde
hemsända en liten summa till de sina. Resan lockade dessutom
mäktigt den sextioåriges håg. Hans mor - »som var
Rous-seau-ist», skrifver han en gång, hade så lifligt berättat
för honom om vildarne: de berättelserna eldade ännu hans
fantasi, och han trodde fullt och fast, att reslusten låg i
blodet. Resa billigt kunde han redan i Europa, men hvad
var det mot nu, när han kommit i ett annat samfundslager!
Alltså, Gustavi gick i S:t Louis ombord på en
Mississippiångare som däckspassagerare, med proviant af ost och bröd
och - tobakspungen. Det var i februari 1853. Jacobsson
hade rest förut, de skulle träffas i Texas. Den stora ångaren
- kanhända var »Mark Twain» med som pejlare - hade
fullt med »steerengers», både herrar och damer af de
tarfligare samhällslagren. Ofvanom dem, i det öfver däcket bygda
tvåvåningshusets salonger, gallerier och hytter, residerade
beqvämt de dyrt resande herrskapsfolken. Der nere satt nu
Gustavi i sin cirkelkappa och höga hatt, svältande, rökande,
pratande, tolkande mellan de olika språkgrupperna,
muntrande gamla kaffemostrar med vänliga infall och till
belöning undfägnad med en kaffetår på morgonqvisten, efter en
på däck tillbragt natt med sömn och hvila efter
omständigheterna. Slutligen kom ångaren fram till New-Orleans och
Gustavi fick äta sig mätt.
Många dagar hade han ej varit i den stora
handelsstaden, full af franska namn och minnen, innan han kände till
den i hvarje vinkel och vrå. Han var outtröttlig att
promenera ikring, ge sig i språk, knacka på dörrar för att fråga
om rum, endast för att få en liten inblick i vanor och bruk
på den främmande orten. Så gick han efter någon vecka
ombord på en kustångare, som förde honom till Mobile i
Alabama, endast för att se sig om. Det var nästan den
vackraste lilla stad han sett, tyckte han. De små, hvitmålade
trähusen med pelarfasader, omgifna af akasier, sykomorer,
ever-greens och oleandrar, sågo så innerligt täcka och inbjudande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
