Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Minnesbilder - Carl Wilhelm Scheele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gemenligen genom gifte ur hand i hand, och det föreslogs nu
Scheele att öfvertaga Pohls apotek och enka. Han reste
dit, fann orten angenäm och lagom aflägsen från både
universitetsstaden, hufvudstaden och bergslagen. Boet var
emellertid gäldbundet och Scheele egde intet kapital. Väl skref
han till fadern och erhöll dennes tillstånd att äkta enkan,
men deraf blef för det första icke så mycket som förlofning.
Säkert tänkte Scheele på den tidsspillan, hustru och barn
skulle vålla, och icke blott på det ekonomiska, då
ifrågavarande personer ändå af honom skulle underhållas. Han
hade nemligen af Collegium Medicum fått förordnande att
förestå apoteket, oaktadt oexaminerad, och var fullt besluten,
att trots »matsorgen» snart åter låta höra af sig i den
vetenskapliga verlden.
Han höll raskt sitt löfte, ty redan i december 1775 hade
han färdig sin på gästgifvaregården i Köping sammanskrifna
afhandling om luft och eld (»Ueber Luft und Feuer»). Om
man betänker beskaffenheten af hans dåvarande provisoriska
laboratorium i Köping – en afplankning i ett vagnslider –
lika väl som om man tager i betraktande det betydande
undersökningsmaterial, hvarpå denna epokgörande skrift är
grundad, måste man antaga att undersökningarna hufvudsakligen
varit undangjorda i Upsala, och att de der pågått under icke
så alldeles kort tid. Kanske till 1774, åtminstone till förra
hälften af 1775 torde alltså Scheeles stora upptäckt af syret
kunna förläggas. Sjelf har han derom ingenting antecknat.
Men då skriftens förläggare, upsalabokhandlaren Svederus,
ända till 1777 fördröjde utgifvandet, vållade detta författaren
obehag. Som bekant, hade engelske prestmannen Priestley
1774 upptäckt syret – tillfälligtvis, icke såsom Scheele efter
derpå riktad undersökning – och då under handskriftens
hvilotid hos förläggaren Scheele af Bergman fick underrättelse
om dylika arbeten i England, svarade han: »Skulle icke detta
kunna förarga mig; dessa försök stämma ju alldeles öfverens
med dem jag anstalt uti eld, och när en gång mina rön
komma i dagsljuset, kan man säga att jag tagit dem från
engelsmännen och blott något förändrat dem. Svederus har
jag att tacka derför».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
