Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Minnesbilder - Carl Wilhelm Scheele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barnasinne äro kanske icke så ovanliga, men att de bebåda,
kanske grundlägga ett lifsarbete, som löser frågan, det hör i
sanning till det ovanliga.
Carl Wilhelm fick gå i skola hos kandidat Smith; der
gick mången hederlig borgares son, ja sjelfva stadsläkarens
lille Christian – sedermera kemie professor och »adlad med
fyra anor», medlem af svenska vetenskapsakademien och far
till svenske friherren von Weigel. Att lille Christian skulle
bli något här i verlden, det kunde man nog tänka sig, men
hvad skulle det väl bli af Carl Wilhelm, som lekte dåligt och
icke läste stort bättre? Att läsa, det ville nemligen säga
läsa lexor i latinet. Ty det var hufvudsaken på
stads-gymnasiet, dit gossen nu hunnit.
Köpman Scheele var god vän med både en doktor och
en apotekare, och genom dem hade han lyckats få en son i
apotekarelära hos tyske apotekaren Bauch på apoteket
Enhörningen i Göteborg, der sjelfve Kilian Stobæus, Linnés
lärare, inhemtat farmaciens första grunder. Detta var dock
hos en af Bauchs företrädare, hvilka varit tyskar så länge
apoteket Enhörningen funnits till, eller i mer än hundra år.
Carl Wilhelm hölls ännu till skolgång, men hade ingen större
glädje, än när han fick se på arbetena hos apotekaren i
Stralsund, och han upptecknade med ifver de farmaceutiska
tecknen, hvilkas betydelse doktorn lärt honom. När det nu
så sorgligt hände, att äldre brodern i Göteborg helt plötsligt
afled, 1754, blef Carl Wilhelms lust allt starkare. Men
den tillfredsstäldes dock ej förr än 1757. Då fick han
ändteligen begynna den lärokurs, för hvilken hans håg alltid
brunnit.
Bauch lät unga Scheele fort nog slippa ifrån springgossesysslorna
och betjeningen åt provisorer och äldre elever, emedan
den allvarlige ynglingen troligen redan lärt hvad (teoretiskt)
dermed afsågs, att »lära pojkar veta hut». Snart nog
fick han biträda vid laborationer. Och här fann han en äldre
laborant, Grünberg, som satte digra böcker i hans hand
och rådde honom att först läsa i böckerna och sedan pröfva
i laboratoriet. Det rådet var som gripet ur gossens egen
själ. Och han läste, han begrundade sammanhanget, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
