Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så var den 24 oktober inne, själfva
flyttningsdagen. Tidigt på morgonen for Anders
till Arlöf för att höra efter priset på
sockerbetorna.
“Hur dags kommer du igen?’
“Det vet jag inte.”
Gumman gick tyst som en mur hela
förmiddagen och såg forskande på Gunborg,
som hade röda ögon. Hon gick nämligen
allt emellanåt ut och gret en vers i ensam,
heten.
När Så frukosten var expedierad och
allting diskadt, försvann flickan på en stund.
När hon återkom, var hon i söndags-dräkt
och tårarne kvälde fram ur ögonvrårna. Hon
gick bort till mor Thoa och sade med
nedslagna ögon:
“Ja, då är det väl så godt jag tänker på
att ge mig af.”
Inte var där mycket mod i tonen just.
Då snöt sig mor Thoa i förklädet, tog
flickan i armen, fick henne ned på stolen vid
norra fönstret, såg henne i ögat och så sa’
hon:
“Inga krumbukter nu längre! Utan nu
skall du säga mig hvad det är.”
“Ja, där blir väl ingen annan råd,” sa’
Gunborg, “för någon gång skall det fram
ändå.”
“Nåå?”
Gunborg började gråta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
