Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
57
I de båda typerna Magistern och Glunten, i deras sätt att taga
livet och i deras livssyn och uppfattning — i allt detta ligger innefattat något studentikost ungdomligt, som förblir giltigt långt utöver ett visst begränsat skede. Det är den sorglösa studentbohemen,
som i dem inkarneras. Att Wennerberg i viss mån låter sitt eget
jag personifieras i Magistern och haft vännen Otto Beronius som
modell för Glunten är bekant, men detta är av sekundär betydelse:
det viktiga är, att Wennerberg skapat tvenne odödliga typer, vilka
utgöra medelpunkten i en serie geniala bilder av svenskt studentliv
och studentkynne. Glunten själv är den mest renodlade representanten för den älskvärda sorglöshet, indolens och romantiska
epikurism, som trivdes så väl särskilt i juvenalernas krets. Han är
den oförfalskade överliggaren, som alls inte tycker om att orda
om morgondagens bekymmer utan lever i nuet. Visserligen kan
han ibland känna sig led och misslynt över »denna förpestade
verlden», då han-d. v. s. som han själv tycker-fäktat och arbetat
och stretat för att taga sin kameral, vilken han också slutligen
får med nog så skrala betyg. Men i det hela är han godlynt, och det
dåliga humöret är i hans naiva natur lika lätt förflyktigat som det
är kommet. — Gluntens vän i glädje, dryckjo~ och »sorgen> är
Magistern, som också han förstår att ta livet från den glada sidan,
men dock äger en djupare humor, mera erfarenhet och större
intelligens än Glunten; han ser på det hela med den romantiske
ironikerns blickar, är medveten om de mänskliga svagheterna och
ingjuter i skämtet »en droppe vemod».
I vilka scener föras nu dessa tvenne studenter — som »strunta
i politik, hata finesser och le åt världens förtal»1 — fram för
åhöraren? Naturligtvis spelar krogmiljön sin stora roll med dess
bacchanaliska fröjder och uppsluppenhet; det mest karakteristiska
exemplet i detta hänseende torde vara den livfulla bilden Harpospelet på Schylla, vilkens rappt tecknade realistiska interiör har
något bellmanskt i färgen, liksom även lmpromptubalen. Den
burleska humor, som är förknippad med festande och fylla, kommer
också fram i en scen som den, där de båda herrarna vingla hem
arm i arm, rätt som det är ligga pladask i smutsen och dras upp
ur dyn av brandvakten (Nattmarschen i Sanct Eriks gränd). Detta
1 K. WARBURG, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:
(2. uppi.)
2,
sid.
166-167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
