Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vill du verkligen gå till henne i dag — på själfva
julafton? — Kan du ändå innan aftonen komma till oss?»
»Naturligtvis kan jag det. Här går ju ett tåg klockan tre,
klockan fem år jag framme hos er. — Nej, svåger, jag afstår
verkligen icke från besöket hos min gamla vän.9
Tåget höll vid stationen. Marias svåger hjälpte ned sin
unga reskamrat och gick sedan att förspörja sig om vägen till
Koltorp. Maria följde efter honom för att få beskrifningen i
första hand; hon misstänkte svågern för att ytterligare försöka
att få henne med sig utan vidare uppskof.
»Koltorp», sade en stationskarl, »lyder under Hälla och
ligger ett bra stycke bakom gården, som synes där borta.
Härifrån till Koltorp genom skogen är ungefär en half timmes väg,
om man går raskt.»
Maria tog hastigt farväl af svågern, stationskarlen
utpekade vägen för henne, och snart försvann hon emellan de
snöpyramider, som bildades af de breda, slokande granarne.
Morgonsolen hade just genombrutit morgonens töcken och
stänkte ett darrande, nyckfullt skimmer öfver de tillsnöade
en-buskarne, som bildade grupper af hvita kullar emellan träden.
Nu och då befriade sig en hårdt lastad gran från något af sin
snöbörda, hvilken med ett sakta rasslande gled ner, i det den
upprörde ett litet yrväder bland grenar och kvistar; eljes intet
ljud, ingen rörelse i den omätlige skogen, som ännu låg i
morgonskymning.
Slättens barn greps af en underbar julstämning. Det
förekom henne, som om hon vore vittne till den mystiska högtid,
hvilken sägnen förtäljer, att hela naturen firar till minne af den
timme och (stund, då Han föddes, efter hvilkens ankomst allt
skapadt förbidade under suckan. I den stunden tystnar hvarje
vind, stannar hvarje strömmande flod och bäck, hvarje fågel
lägger samman sina vingar och alla fyrfotadjur böja knä.
Nästan omedvetet stannade’ flickan med sammanknäppta
händer under furornas höga pelarrader, hvilka nu närmast
inne-elöto skogsvägens kanter.
Det ilskna skällandet af en hund bröt den högtidliga
tystnaden och stämningen. Ett leende gled öfver flickans ansikte;
minnet af Jon Larssons hundar, som bevakat vägen till Pernillas
koja, stod lifligt för henne, och hon tog åter duktigt ut stegen,
glad i hoppet att nu få återse sin gamla vän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
