Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säga henne emot, ty hon skulle bara anse mig smittad af
nymodig gudlöshet.
Det är nu tio år sedan jag gifte mig och skulle
öfvertaga en ny gård, och jag minnes att jag ej fick fred för
min hustrus mormor och min farmor, förrän jag samtyckte
till att låta alla mina dufvor bli hemma i mit
barndomshem, ty det var skadligt att flytta fjäderfä med sig.
Deremot hade min hustru en katt i knäet och jag en
kvast vid fötterna, båda slängdes före oss inom
stugdörren för att rensa luften, ifall något trolltyg var der
inne. I dörren stod så farmor med ett brinnande ljus i
handen, som min hustru skulle omfamna och derpå gå ut
till köksspiseln och titta upp i skorstenen. Jag fick sedan
veta, att hennes mormor låtit bränna krut under vår
brudsäng, så att intet trolltyg skulle få magt med oss.
Sedan följde en tid, innan vårt första barn föddes, då
min hustru hvarken kunde gå hit eller dit utan iakttaga
den eller den föreskriften. Gick hon i kyrkan eller öfver
kyrkogården, skulle hon akta sig för att trampa på någon
graf, ty om mullen sjönk under hennes fötter, så fick
barnet fallandesot. Hon fick ej heller sätta sig på en graf,
ty då blef barnet trögt eller «dödbakadt», som det kallas;
kom hon till att känna liklukt, så fick barnet stygg
andedrägt. Om hon, tillika med andra kvinnor, kom att följa
ett lik till grafven, ett bruk som ej då var rent aflagdt på
vår ort, så skulle hon akta sig för att få se likkistans
botten, då kistan bars ned för en backe; lika farligt var det
om hon kom att se ned i en öppen graf; i båda fallen
blef barnet behäftadt med någon obotlig sjukdom. Med
bart hår fick hon aldrig gå, ty då fick barnet «skäfver».
Jag minnes så väl farmors påstående, att många barn nu
för tiden föddes så klena och eländiga derför, att ogifta
fruktsamma kvinnor nu finge onäpsta springa omkring med
bart hår, så att ingen gift hustru kunde vara fredad för att
se dem i hårbenan. Och af idel omsorg om mitt ofödda
barns helsa, önskade hon, att vi lefvat i hennes mors tid,
då hustrurna, utan många omständigheter, knöto ett kläde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
