Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här är mycket sådant till i verlden, som man ej kan
akta sig för. Min man for en gång med pappersbruket
Klippans vagnar tidigt en morgon till Helsingborg, och då
råkade han ut för något i luften, som gjorde honom rent
styf i kroppen. Men till all lycka höllo de för att beta
i en gård, der kvinnan förstod saken. Hon klipte genast
något nackhår af min man, stack det i ljuset och rökade
honom med håret, så blef han strax bra.
Der talades mycket om skogsfrun, jag hvarken såg
eller hörde henne. Men en gång vid högljus dag såg jag
något lustigare: Jag skulle ned till bäcken och skölja
linne till mina små tvillingar, och rätt som jag står och
tittar ned i vattnet, får jag se många barnhufvuden der
nere. Der var visst sju eller åtta, alla med svart lockigt
hår och bruna ögon. Jag tyckte det var konstigt, ty der
fans inga barn i närheten; jag tog mitt linne och sprang
hem, ty jag begrep, att det ej var som det skulle vara.
Jag talade om det för en kvinna, och hon sade mig, att
det ej varit annat än hafsfruns barn; dem kände de alla
till der i trakten.
Men nu skall jag tala om, hvad som hände vår
nabokvinna en kväll sedan vi alla lagt oss. Det var så, att
hon bodde vägg om vägg med oss, och vi kunde ligga och
höra, hur hon vaggade sitt barn; hennes man var borta.
Då bultade det på deras dörr, och jag undrade mig öfver,
att kvinnan ej öppnade, när hon låg vaken och nödvändigt
måste höra bultningen. Jag trodde naturligtvis, att det
var hennes man, som stod och slog på dören, derför ville
jag gå upp och få honom in, men min man förbjöd det.
Om morgonen frågade jag henne, hvarför hon ej öppnat
dörren. «Då hade jag kommit till pass! Det var ej min
man, utan Trasken eller Hongatösen» (hundtösen) — se,
det var göingarnes namn på bäckamannen. Då förstod
jag, hvarför hon ej ville höra bultningen, ty bäckamannen
skapar om sig, och hade han nu kommit in, så hade
kvinnan ej annat märkt, än att det var hennes man; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
