Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europeisk expansion i det förflutna och det närvarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUROPEISK EXPANSION I DET FÖRFLUTNA OCH DET NÄRVARANDE. 595
och detta är världen i mänsklig, historisk mening - som fylles af den europeiska
expansionen? Är det icke här för första gången fråga om en världshistoria i ordets
riktiga, egentliga och fattbara mening? Eger icke här rum en fullkomligt motiverad
utvidgning af det geografiska begreppet »europeisk kulturkrets» - alla kulturkretsar
äro helt naturligt uppkallade efter det område de utfylla, alltså af geografisk karaktär
- öfver det geografiska begreppet »värld»? Då de nya förhållanden den yngsta
europeiska expansionen fört med sig äfven medfört nya begrepp och därmed äfven
behof af nya tekniska ord, synes det också lämpligt att med ordet världshistoria
förstå historien om den europeiska expansionen samt den västasiatiska och
Medel-hafskultur, som bildar dess historiska grundval - detta i full anslutning till det
omfång man hittills praktiskt brukat gifva ordet. Men hela mänsklighetens historia
skulle då kallas allmän historia eller universalhistoria.
Den äldre utvecklingen af den nuvarande europeiska kulturkretsen kan här endast
beröras med ett par ord, under synpunkter, hvilkas framhållande är nödvändigt för en
riktig och ingående uppfattning af de senare perioderna och företeelserna. Kärnan
i den europeiska kulturkretsens folkmassa hafva af gammalt teutonerna utgjort. En
betydande roll tillkommer nog jämte dem kelter och slaver, af hvilka de förra
åtminstone i utvecklingen af sin ekonomiska kultur kommit sina tjugu generationer före,
de senare ungefär lika mycket efter germanerna. Men det var icke de, som definitivt
genombröto och öfversvämmade hvad man skulle kunna kalla den västasiatiska och
Medelhafskulturkretsens trädgård, det område, där hellenism och romerskt imperium
möttes och på hvars intagande det säregna i europeisk kultur uppbyggdes, så långt
detta var en följd af de världshistoriska tilldragelserna. Och därför stå icke heller de
i centrum af den europeiska kulturen, så vidt som denna i första rummet bildats
genom den på antiken stödda utvecklingen af de folk, som uppgått i densamma.
Men beviset för att detta centrum af gammalt intagits af teutonerna kan icke
presteras blott i form af politiska tilldragelser, såsom kejsardömets öfvergång till tyskarne,
ty här finnes ju alltid utrymme för inverkan af särskilda omständigheter, af hvad
man kan kalla historiska tillfälligheter. Det framgår så mycket säkrare dels af det
faktum, att bland de romano-keltiska blandfolken, i synnerhet italienare och
fransmän liksom bland de starkt blandade engelsmännen förmågan af utveckling alltid
gjort sig mest gällande inom de områden och stammar, som undergått en stark
uppblandning med teutonska element, dels äfven däraf att den slaviska kulturen länge
behärskades först genom nordmän och sedan genom tyskarne i de baltiska landen.
Folkvandringarne, under hvilkas fortgång de folkblandningar egde rum, hvilkas
afslutning utgjorde förutsättningen för den europeiska kulturkretsens utveckling,
varade, så vidt det är fråga om teutonerna, ungefär halftannat årtusende. De började
i dessa urgrå tider, kanske en fem eller fyra hundra år före Kristus, då germanska
fötter första gången trampade marken mellan Elbe och Weser och germanska hästar
för första gången simmade öfver Rhen. De slutade med de sista uttömningarne af
nordgermansk folkkraft längst ned i Södern, med nordmännens uppdykande på
Medelhafvets kuster, med grundandet af det syditalisk-siciliansk-epirotiska
nordmannariket och upprättandet af det latinska kejsardömet i Konstantinopel. De försiggingo
i början hufvudsakligen till lands, de framkallade först behofvet af en skarp
gränsbildning för det romerska imperiet norr om Alperna, och begynnande österifrån
öfversvämmade de sedan till den grad dess gränser under den del af folkvandringarne,
som den äldre historiska framställningen betraktat som den enda, att deras böljor
gingo fram öfver alla Medelhafvets europeiska kustland, ja, öfver Afrikas västra
nordkust. De fortgingo sedan till sjöss, hemsökte då framför allt Europas kuster i väster
och söder men trängde också uppför de stora floderna djupt in i kontinentens inre,
och detta till den grad, att de lyckades korsa världsdelen nära nog, där den är
bredast, eller mellan Östersjön och Svarta hafvet. Förloppets första skede
betecknades därvid i politiskt hänseende genom bildandet af tributärstater på kejsarrikets
grund, och detta ej mindre i den byzantinska än i den västra rikshalfvan; så
uppstodo de gotiska staterna vid Donau och på Balkanhalfön, så de gotiska och
lango-bardiska i Italien, de gotiska i Sydfrankrike och Spanien, den frankiska i norra
Gallien samt den vandaliska i norra Afrika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
