Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND UNDER DET SENASTE ÅRHUNDRADET. 583
Efter det Finland sålunda var blifvet en autonom stat, gällde det närmast att
ordna det som sådan. Äfven detta skedde redan 1809 genom upprättandet af en
regeringskonselj, sedan kallad kejserliga senaten för Finland. Den bestod af ett
»justitiedepartement» som landets högsta domstol och ett »ekonomidepartement» för
styrelsens olika grenar och hade generalguvernören till ordförande. En prokurator
tillsattes för att vaka öfver lagarnes efterlefnad. För att bereda ärendena till
föredragning för suveränen fanns det tidtals en »kommitté för finska ärenden» i
Petersburg. Föredragningen skedde genom en statssekreterare, sedermera kallad
ministerstatssekreterare för Finland, med en adjoint och ett kansli vid sidan. Under den
första, lyckliga tiden sköttes detta betydelsefulla ämbete till finnarnes stora belåtenhet
af Henrik Rehbinder och sedan af Alexander Armfelt, Gustaf Maurits’ son.
Till landets utstyrsel som stat hörde också Helsingfors’ upphöjelse till rangen af
hufvudstad och Åbobiskopens till rangen af ärkebiskop äfvensom inrättandet af flere
centrala ämbetsverk efter mönster af kollegierna i Stockholm. För öfrigt bibehöllo^
i allmänhet de gamla svenska förvaltningsformerna, stundom utvidgade, såsom med
en ny hofrätt i Viborg och ett nytt stift (Kuopio). Sammanhanget med det forna
moderlandet framträdde också under tidens gång i en rad reformer inom
förvaltning och näringslif, som till arten och tiden nära sammanföllo med motsvarande
svenska, såsom införandet af kommunalstyrelse och kyrkomöte, af handels- och
näringsfrihet.
Alexander I:s välvilja mot Finland hade ej rubbats genom förändringen i hans
politiska åskådning, och äfven Nikolaus I lemnade landets fria ställning oantastad,,
äfven om landtdagens rättigheter icke alltid så noga respekterades. Trots reaktionen
gick landet framåt äfven under hans tid, och midt under det rådande censurtvånget
var det högsommar i den finska litteraturen. Det var nu, som Fänrik Ståls sägner
diktades och började utgifvas, som Kalevala och Kanteletar framträdde för världen, och
Johan Vilhelm Snellman började i dessa tider det arbete för finskans höjande till ett
bildningens och myndigheternas språk, som efter 1860-talet började bära frukt,
samtidigt med det att de första allvarliga åtgärderna vidtogos för åstadkommandet af en
verklig folkupplysning.
Hade Finland sålunda endast haft öfvergående känning af Nikolaus’ tvångsvälde,,
fick det i stället skörda varaktiga frukter af Alexander II:s reformvänliga regering.
Jämte det han återgaf folket kommunal själfstyrelse, uppväckte han det politiska
lifvet genom att 1863 inkalla en ny landtdag, den första sedan 1809, och genom att
1869 utfärda en ny landtdagsordning, som föreskref ständernas periodiska inkallande.
Oafsedt att hans löfte om återgifvande åt landtdagen af den rätt att framlägga
lagförslag, som Gustaf III 1789 fråntagit ständerna, först uppfylldes under efterföljarens
regering, kunde det sägas om Alexander II detsamma som om Alexander I, att han
fullföljde sin frisinnade styrelse i Finland, äfven efter det han öfvergått till ett
stramare regemente i Ryssland.
Så mycket kännbarare skulle finländarne få del af den reaktion, som inbröt efter
Alexander II:s död. Personligen var äfven den nye kejsaren vänligt stämd mot
Finland, och det var nog aldrig i ond afsikt, som han bröt sina löften till det dess
folket, men å andra sidan sammanföll hans politiska åskådning med den storryska
reaktionens, som nu kom till väldet i kejsardömet, och denna riktnings mest
förstockade målsman Pobjedonostsev var Alexanders inflytelserikaste rådgifvare. En
sådan situation var så mycket farligare för Finland, som dess motståndskraft
väsentligen försvagats genom den allt starkare framträdande splittringen mellan fennomaner
och svekomaner, en motsats, som ingalunda utplånats, därför att finskan vid denna
tid blifvit likställd med svenskan som ämbetsspråk.
I stort sedt hade folket i Finland dittills haft goda dagar under det ryska väldet.
Sedan Alexander I afböjt finländarnes anbud att underhålla en här för landets
försvar, hade indelningsverket varit ställdt på vakans, och landet stod så godt som
obeväpnadt ända till år 1878, då allmän värnplikt infördes. Men äfven efter denna
tid kunde hvarken finländarnes personliga eller ekonomiska uppoffringar för militära
ändamål jämställas med ryssarnes, trots det att den allmänna välmågan var
ojämförligt mycket större i Finland än i Ryssland. Detta var dock fakta, som kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
