Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580 A. RYDFORS, DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND.
tid, som ännu ej tagits fången af arbetarfrågorna. Ty i rak motsats till denna
inhemska bonderörelse var den därpå följande arbetarrörelsen i Sverige som
annorstädes endast en lokal manifestation af en strömning i den internationella ekonomiska
atmosfären, som ej kunde lägga sig, innan den gått jorden rundt, en företeelse, lika
oskiljaktig från den uppväxande storindustrialismen som röken från fabriksskorstenen
och därför i sina typiska drag onödig att beskrifva i mer än ett sammanhang.
Norge fick mycket år 1814. Utan bundsförvanter, utan diplomati och utan
soldater - sådana funnos nog, men det klagades, att de ej användes - vann det på
en gång yttre och inre frihet, i stället för beroende själfständighet, i stället för
konungaenvälde folksuveränitet. Och priset för allt detta var unionen med Sverige.
Att denna blef den varaktigaste af alla de misslyckade statsförbund, som vid denna
tid hoptråcklades för att bota refvorna efter Napoleons hårda framfärd med Europas
karta, berodde hvarken på någon inre förträfflighet eller på de båda kontrahenternas
sympatier. Unionen var ifrån början för mycket för norrmännen, för litet för
svenskarne. Dessa senare hade väntat en sammansmältning i samma väg som förut med
Finland; de ville hafva unionen så stark som möjligtiden uppriktiga föreställningen,
att den var lika nyttig, ja nödvändig för Norge som för Sverige. Men i hvarje
sträfvan åt det hållet sågo norrmännen ett hot mot sin själfständighet, och norskt
understöd åt sådana planer betraktades som landsförräderi.
Oviljan mot unionen, sådan den var, ökades också från norsk sida däraf, att
Sverige åtminstone i en punkt - i fråga om utrikesstyrelsen - spelade förmyndare.
Att Sverige ej i tid aflägsnade denna brist i unionsförhållandet, är väl dess största
skuld mot unionen. Ty ur denna sjuka punkt utvecklade sig med tiden föreningens
helsot, och så kom Karl Johans union att stupa på samma felgrepp som förut
Margaretas - bristen på full inbördes paritet. - Att uppgå i en högre gemensam
enhet, ett rike Skandinavien, såsom det länge talades om Preussens uppgående i
Tyskland, därpå tänkte ännu ingen på allvar vare sig i Sverige eller i Norge.
Karl Johan hade nog smidt järnet, medan det var varmt, men han hade ej smidt
det färdigt, och sedan fick han det aldrig varmt mera. Att arbetet var ett hastverk,
knappt mer än provisoriskt, det erkände han själf öppet, då han redan kort efter
sin tronbestigning försökte att genomföra en författningsrevision i Norge. Det var i
detta syfte han föreslog sådana ändringar i norska grundlagen, som att konungen
skulle få absolut veto, rätt att upplösa stortinget, att afsätta ämbetsmän o. s. v.
Ändamålet med hela aktionen var ingenting mindre än en ny författning, som skulle
ersätta folkets suveränitet med konungens, enkammarsystemet med tvåkammarsystem
och den demokratiska representationen med en aristokratisk-byråkratisk. Stortinget
sade nej till alltihop, trots det att konungen ett ögonblick till och med synes hafva
funderat på att gripa till våldsamma medel. Åtminstone har man från norskt håll velat se
ett sådant syfte i truppsammandragningarne vid Kristiania år 1821. Så mycket är visst,
att hans beteende emot norrmännen under den följande tiden vittnade om ett dåligt
humör, som först lade sig under hans senare år, och norrmännens i sin ordning om
en misstro, som vid hvarje från Karl Johans sida utgående uppslag ställde frågan
så: Skall det gagna Norge eller - unionen? Falsen, själfständighetsmålsmannen
från 1814, blef kvitt sin popularitet genom att stödja, Wedel-Jarlsberg, den gamle
unionsifraren, sin impopularitet genom att motarbeta Karl Johans senare planer att
stärka konungamakten och unionen.
Bland den fåtaliga norska nationen fanns det icke utrymme för vare sig proletariat
eller aristokrati; de ringa kvarlefvorna af en sådan skyndade sig stortinget att, trots
Karl Johans protester, afskaffa genom adelskapets upphäfvande. Grundlagsstiftarne
hade också lagt Norges framtid, där dess forntid legat - hos bönderna. Till en
början förstodo dessa dock icke själfva, hvilken makt den nya ordningen gifvit dem,
och därför var det icke bönder utan ämbetsmän, som under den första tiden hade
afgörandet inom stortinget och afvisade Karl Johans angrepp på den nya friheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
