Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Slutbetraktelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
men frångingo småningom sin gamla dogm om statens plikt att af hålla sig från
inblandning i ekonomiska och sociala frågor. Och sedan detta en gång skett, kunde
de lättare än de konservative bringa en verksam socialpolitik i samklang med
grundriktningen i sin politik. Den först i England genomförda arbetarskyddslagstiftningen
och den af Tyska riket inledda arbetarförsäkringen visa tydligt, i huru hög grad
den bestående staten och de gamla partierna uppmärksammat massornas behof.
En annan stor förändring har liberalernas åskådning - åtminstone inom de
ledande staterna - undergått i afseende på utrikespolitiken. De hafva lärt sig inse,
att den moderna staten ej kan bestå utan en kraftig här och - eventuellt - flotta
och utan en stark verkställande makt. I England står den yngre generationen af
liberaler mycket närmare imperialismen, än Gladstone och hans meningsfränder gjorde.
I Tyskland började först de nationalliberale afgjordt sentera de nya behofven, men
i den senaste tiden uppgåfvo äfven de frisinnade partierna till stor del sitt doktrinära
hat mot »militarism och marinism», hvarigenom först det så kallade »blocket» blef
en möjlighet.
Öfverskådar man alla dessa företeelser i Europas nyare politiska lif, så får
man närmast det intryck, att den med den stora franska revolutionen begynnande
demokratiska rörelsen fortfarit äfven efter 1870, ja, att till och med den väldiga
kampen om ännu herrelösa delar af jordytan och den utbildning af ett
världsstatssystem, som den senaste tiden bevittnat, däri ej medfört någon nämnvärd förändring.
Men det gafs dock starka tecken till att den demokratiska utvecklingen redan
öfver-skridit sin höjdpunkt och att under trycket af de världspolitiska motsatserna
aristokratiska element öfverallt höllo på att arbeta sig fram. Endast i de mindre
staterna, som nästan icke alls berörts af världspolitiken, hade striderna om rösträttens
utvidgning, om regeringens beroende af riksdagen och herraväldet öfver skolan gifvit
det politiska lifvet dess väsentliga innehåll. I storstaterna däremot hade öfverallt
framträdt en ny företeelse, som i många afseenden anknöt vid det adertonde
århundradets traditioner och som brukar betecknas med namnet »imperialism».
Dess uppkomst sammanhänger lika starkt med de demokratiska åskådningarnes
seger och det nittonde århundradets ekonomiska utveckling som med den koloniala
expansionen. Ty på utrikespolitikens område har just demokratiens framåtskridande
ledt till oväntade resultat. Ledarne af denna riktning hade förut alltid sagt, att
massornas stigande inflytande samt tillbakaträngandet af en själfvisk och våldsam
aristokrati skulle leda till en mildring af de internationella motsatserna och -
småningom - till folkens förbrödring och en allmän världsfred. Endast furstarne,
härförarne och de rike hade intresse af krig och landrof; den stora mängden ville lefva
i fred, sköta sitt arbete och njuta frukterna däraf. Men motsatsen inträffade.
Med den tilltagande demokratiseringen af stat och samhälle hade motsatserna mellan
folken blifvit allt starkare, och krigsfaran hvilade mera oaibrutet och hotande än
någonsin förr öfver vår värld. Grunderna därtill äro lätt insedda. Massornas
inflytande betyder alltid känslornas och stämningarnes herravälde öfver politiken. De
nationella motsatserna och rasstriderna hafva blifvit så mycket skarpare, därför att
just folkmassorna, hvad socialistiska talare än må orda om folkens brödraskap, äro
de egentliga bärarne af nationell exklusivitet och söndring. Man behöfver endast
kasta blicken på hvite och negrer eller hvite och östasiater i Amerika, på engelsmän
och irländare, på tyskar och polackar. Ännu alltjämt kvarlefver i massorna något
af denna uråldriga och kanhända outplånliga åskådning, enligt hvilken mannen med
annan hudfärg, annat språk och annan tro icke blott är en främling utan en fiende.
Aristokratien kan sätta sig öfver alla dessa motsatser, massorna kunna det icke;
därför var det adertonde århundradet kosmopolitiskt, det nittonde nationalistiskt.
Men motsatser och krig mellan fientliga massor äro helt andra ting än enstaka
själfhärskares strider om landförvärf och ära; de uppröra folkhafvet från själfva
bottnen. Man behöfver blott erinra sig Fredrik den Stores yttrande, att nationen
får icke alls märka, när härskaren för krig, för att inse, huru långt den
demokratiska tiden äfven i detta afseende aflägsnat sig från den aristokratiska. Sedan
striderna ej vidare utkämpas af soldathärar utan af folk i vapen, hafva krigen blifvit
vida fruktansvärdare men icke sällsyntare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
