Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Slutbetraktelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
tanken att låta alla dessa klerikala partier arbeta efter gemensam plan och efter
program, som dikterades från Rom. Han har bestämmande inverkat på de franska
monarkisternas politiska hållning och vid tillfälle äfven försökt att gifva den tyska
centern anvisningar.
Det andra stora masspartiet, det socialistiska, hade sitt stöd i massornas
ekonomiska behof och önskningar. De franska och engelska socialisterna hade redan
under förra hälften af det nittonde århundradet förklarat produktionsmedlens
förvandling till allmän egendom för den enda utvägen att garantera arbetaren fulla vinsten
af hans arbete och skydda honom mot utsugning af ett fåtal. Sedan hade Karl
Marx sökt vetenskapligt bevisa, att en sådan genomgående omgestaltning i folkens
hushållning ej blott var önskvärd utan en oundviklig följd af historiska
utvecklingslagar. Han afslutade dogmatiskt socialismens lärobyggnad, och sedan utropade hans
apostlar i oräkneliga tal och agitationsskrifter det sociala universalmedlet för folket.
Marxisterna lärde, att det äfven måste blifva en själfgifven följd af den ekonomiska
omhvälfningen, att hvarje social och politisk olikhet försvunne. I det nya
kommunistiska samhället skulle den nya demokratiska staten uppstå på grundvalen af en
likformig uppfostran, med ämbetsmän, som uteslutande valdes af folket, med
oinskränkt yttrande-, tryck-, tros- och föreningsfrihet och med en af valda officerare
kommenderad milis till själfförsvar. Detta mål skulle om möjligt vinnas utan
användning af våld, genom de oemotståndliga verkningarne af den af Marx
förutsagda ekonomiska utvecklingen; denna måste leda till kapitalets koncentration i
några få händer, till massornas fullständiga utarmande och slutligen till de få
be-sittandes exproprierande och statsmaktens öfvergång i proletariatets händer. Med
den bestående staten, som endast var en organisation för utsugare, ville den
marxistiska riktningen ingenting hafva att skaffa; den skulle bekämpas med alla lagligen
tillåtliga medel. Så länge den fortbestod, skulle proletariatet arbeta på utvecklandet
af sina egna organisationer och på sin utbildning för att i afgörandets stund vara
moget och färdigt att öfvertaga herraväldet. Därför ville marxisterna beröfva den
bestående staten existensmedel genom att hindra budgetens antagande, något som
visserligen endast kunde hafva betydelsen af en demonstration, så länge de befunno
sig i minoritet. Men icke alla socialisterna ville så tåligt afvakta den tidpunkt,
då herraväldet skulle som en mogen frukt falla i proletariatets sköte. Redan de
engelska kartisterna, sedan Louis Blanc och Ferdinand Lassalle fordrade, att folket
skulle ofördröjligen återfordra sin andel i det politiska lifvet för att genom statens
behärskande kunna leda och påskynda den ekonomiska ombildningsprocessen. För
detta ändamål fordrade de att börja med omedelbart införande af allmän, lika, direkt
och sluten rösträtt och regeringarnes obetingade bifall till folkrepresentationernas beslut,
men sedan äfven partiets kraftiga medverkan till förbättring af de arbetande klassernas
läge i den nuvarande staten. De båda riktningarne inom partiet fortbestodo nästan
öfverallt tämligen skarpt emot hvarandra; särskildt i Tyskland framträdde denna
gamla motsats i den strid, som på de senaste årens partidagar ständigt upprepades
mellan radikaler och »revisionister».
Till följd af den kapitalistiska hushållningens snabba utveckling, samlandet af
stora rikedomar i arbetsgifvarnes händer och det allt starkare ansträngandet af
arbetarens krafter utvecklade sig inom proletariatet en stämning, som högeligen gynnade
de socialistiska teoriernas utbredning. De industriella företagens tillväxt och
samarbetet af tusentals människor inom samma fabriker eller åtminstone på samma
platser underlättade propagandan och organisationen. Den oupphörligt tilltagande
mängden af fabriksanläggningar och arbetare tillförde de socialistiska partierna
oupphörligt nya rekryter. Men utanför industriarbetarnes krets utvecklade socialismen
ingen större eröfrande kraft. Bönder och landtarbetare liksom städernas handtverkare
höllo sig i allmänhet på afstånd från detta parti och anslöto sig till de äldre
borgerliga partierna, där de icke voro klerikalt sinnade eller förblefvo politiskt ointresserade.
Västeuropas tilltagande industrialisering förklarar de socialistiska rösternas starka
tillväxt i styrka sedan slutet af 1880-talet. Därtill kom, att de olika grupperna
bland de franska socialisterna vid denna tid slöto sig tillsamman, att den tyska
socialdemokratien genom socialistlagens utslocknande år 1890 återfick större rörelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
