Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Världsläget i början af det nya århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom sandsjaket Novibazar, hvilken skulle öfver Mitrovitza förbinda Sarajevo med
Saloniki. Då en sådan bananläggning skulle betydligt öka Österrikes ekonomiska
och politiska inflytande på Balkan, kom den offentliga meningen i Ryssland, Serbien
och Bulgarien i liflig rörelse. Förgäfves förklarade sig Österrike villigt att hos
sultanen förorda anläggandet af en bana äfven från Donau öfver Nisch till Adriatiska
hafvet. I Ryssland höll man fast vid det påståendet, att Österrike sökt skaffa sig
ensidiga fördelar och därigenom kränkt samförståndet, som hvilade på förutsättningen
af båda makternas fullständiga oegennytta. Ryssland föreslog nu, att den dittills
varande rysk-österrikiska kontrollen i Macedonien med ökad befogenhet skulle
förvandlas till en kontroll af samtliga stormakterna och att de anställda funktionärerna
skulle inträda i turkisk statstjenst. Antagandet af detta förslag skulle hafva ledt till
att göra kontrollen verkningslös och stärka Turkiets motstånd.
Men snart framträdde äfven England, där man hela tiden med misshag sett
Rysslands och Österrikes opererande på egen hand, med ett förslag i motsatt riktning.
Enligt detta skulle sultanen för en längre tid framåt utnämna en muhammedansk
eller kristen generalguvernör för Macedonien, hvilken måste vara turkisk undersåte
men utan stormakternas bifall icke finge afsättas före utgången af sin ämbelstid.
Detta skulle hafva inneburit en början till Macedoniens lösgörande från turkiska
riket och otvifvelaktigt medfört nya svårigheter, emedan det var omöjligt att uppbygga
en enhetlig stat på denna i nationellt hänseende söndersplittrade grund.
Innan dessa förslag ledt till något resultat, öfverraskades världen i juli 1908 af
att en alldeles ny vändning inträdde i Turkiet. Den ungturkiska rörelsen, som man
länge trott död, höjde återigen hufvudet, och sultanen blef tvungen att åter sätta i
kraft den gamla författningen af 1876 och att bilda en ministär af ungturkar, I
afvaktan på hvad detta uppslag skulle föra med sig för Turkiets inre lif började
stormakterna återkalla de europeiska officerarne och ämbetsmännen från Macedonien.
Den pånyttfödelse af osmanska väldet, som de turkiska patrioterna väntat af
despotismens upphäfvande, blef emellertid en grym missräkning, och i stället vidtog
från denna tid en serie händelser, som i det närmaste gjorde slut på turkarnes
återstående besittningar utanför Asien.
Den 5 oktober 1908 - endast ett par månader efter den konstitutionella erans
begynnelse - proklamerade »konung (tsar)» Ferdinand af Bulgarien, såsom han
hädanefter skulle benämnas, sitt lands fulla Oafhängighet af Turkiet, och samtidigt
tillkännagaf Frans Josef, Österrike-Ungern, att han beslutat införlifva Bosnien och
Herzegovina med sitt välde. Turkiets protester hade lika liten verkan som serbernas
och montenegrinernas ursinniga förbittring öfver Österrikes annektering af ett
gränsland, till hvilket de till följd af befolkningens stam- och trosförvantskap ansett sig
vara själfskrifna arftagare, och sultanen måste nöja sig med den af de andra
stormakterna anvisade utvägen att mot kontant skadestånd erkänna de fullbordade fäkta.
I april 1909 frambröt gammalturkarnes reaktion mot den nya statsordningen i en
af sultanen gynnad militärrevolt emot de i parlamentet och regeringen härskande
ung-turkarne, men dessa hade medhåll hos hären, och försöket slutade med att
Abdul-hamid före månadens slut förklarades afsatt och till hans efterträdare utropades hans
broder under namnet Muhammed V.
Under denne maktlöse gubbe - han var vid sin upphöjelse 64 år gammal -
funno spekulanterna på den söndervittrande turkiska statsbyggnaden tiden inne att
förse sig med hvar sin del af kvarlefvorna. Sedan Italien i början af 1880-talet
förekommits af Frankrike i sina förhoppningar på Tunis, hade det koncentrerat sin åtrå
på Tripolis, och då sultanen ej ville i godo afstå landet, besattes det (1911) af
italienarne. Knappt hade Turkiet köpt sig fred af Italien genom afträdelse af Tripolis
och Cyrenaica, innan det - i oktober 1912 - såg sig på alla kanter ansatt af sina
kristna grannstater, Grekland, Montenegro, Serbien och Bulgarien. Turkarne ledo
upprepade nederlag, framför allt genom bulgarerna, och det var säkerligen endast
tack vare bristen på sammanhållning inom Balkanligan och stormakternas ingripande,
som det blef möjligt för Porten att i freden (1913) tills vidare rädda åtminstone
Konstantinopel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
