Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Världsläget i början af det nya århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
vägsnätets tillväxt, emedan han edäraf påräknade en tillökning i rikets ekonomiska
produktions- och skatteförmåga. År 1888 fullbordades sträckan Belgrad-Konstantinopel,
hvarigenom det turkiska bannätet sammanbands med det ungerska. De i Östern
mest intresserade stormakterna, Ryssland, England och Österrike, voro föremål för
sultanens djupaste misstro; däremot visade han sig benägen, där europeisk hjälp
behöfdes, att anlita Tyskland, eftersom denna makt mindre än andra borde kunna
misstänkas för några egennyttiga afsikter på turkiska landområden. Därför lät han
hären utbildas af tyska officerare, och den förnämste af dem, general von der
Goltz, vann hos sultanen ett förtroende, som mycket bidrog att befästa det goda
förhållandet mellan Tyska riket och Turkiet. Häraf drog Tyskland den fördelen, att
byggandet af den viktigaste järnvägslinien i turkiska Asien, sträckan
Konstantinopel-Bagdad, öfverläts åt ett tyskt bolag. Den 4 oktober 1888 inköpte tyska banken, i
hvars ställe sedan trädde det anatoliska järnvägsbolaget, den lilla redan färdiga delen
af denna bana (Haidar-Pascha till Ismid) och erhöll till en början koncession på
banans fortsättning till Angöra, jämte en räntegaranti på 99 år. Redan 1892 var
banan färdig till Angöra, och denna sträcka visade sig mycket gagnelig för
öppnandet af Mindre Asien och åkerbrukets upplifvande i kringliggande områden. Men
sedan började engelska och väl äfven ryska motverkningar att göra sig gällande,
och det dröjde flere år, innan koncessionen till banans fortsättande kunde utverkas.
Först sedan kejsar Wilhelm på återvägen från en resa till Jerusalem personligen
besökt sultanen i Konstantinopel (1898), erhöll det anatoliska bolaget tillåtelse att bygga
en hamn i Haidar-Pascha och sedan äfven (januari 1902) att fortsätta linien ända till
Bagdad. Därefter upptogs arbetet genast och med all ifver.
Att Abdul-hamid, trots all obenägenhet mot främlingarnes inträngande i hans
rike, gick in på ett sådant medgifvande, torde i viss mån äfven hafva berott därpå, att en
sådan järnväg skulle blifva det bästa medlet att genomföra en strängare centralisation
i förvaltningen. På samma grunder och tillika i afsikt att för de troende
underlätta vallfärdandet till profetens graf gynnade han äfven anläggandet af banan från
Damaskus till Mekka.
Då Mindre Asien som det turkiska väldets kärnland spelade en särskildt
betydelsefull roll i dessa sultanens planer och för rikets bestånd, kände han det som en
olägenhet, att äfven här lefde ett folk, som hvarken var muselmanskt eller turkiskt.
Armenierna voro det förnämsta handelsfolket i det turkiska riket, sedan grekerna ej
längre innehade den rollen, och de voro redan därför illa sedda af de turkiska
bönderna. Redan förut hade det någon gång kommit till våldsamheter emot dem; men
sedan år 1893 förde de närboende kurdiska och tjerkessiska stammarne med
bistånd af turkiska myndigheter ett formligt småkrig mot armenierna. Dessa fordrade
en autonom förvaltning af sitt område i samma stil som den Östrumilien åtnjöt.
Ingenting kunde mer förtörna sultanen än att höra dylika anspråk framkomma till
och med från hans asiatiska land, och turkarne svarade med allt svårare
öfvervåld af myndigheterna och formliga blodbad af folket. På armeniernas böner riktade
nu England, Ryssland och Frankrike gemensamma föreställningar till Porten med
kraf på reformer (i maj 1895). Denna inblandning stegrade turkarnes raseri och
gaf dem anledning till massakrer på armeniska köpmän i Konstantinopel och andra
större turkiska städer; regeringen rörde icke en hand för att skydda de angripne.
Ett meningslöst anslag af armenierna på den ottomanska banken ledde följande
sommar till nya massakrer; i Asien skola bortåt 50-60,000 armenier hafva blifvit mördade.
Först genom en flottdemonstration och allvarsamma hotelser af stormakterna kunde
sultanen förmås att förkunna amnesti och att straffa en del ämbetsmän. Trots detta
förblef dock armeniernas läge högst osäkert, och åter och återigen trängde till Europa
budskap om nya våldsgärningar.
Starkare bevisade sig stormakternas auktoritet, när det gällde det europeiska
Turkiets angelägenheter. Här vållades de största svårigheterna af den grekisk-kretensiska
och den macedoniska frågan. Konungariket Grekland var icke tillfreds med den
gräns det vunnit år 1881 och eftersträfvade i synnerhet ön Kreta, som till största
delen beboddes af greker. År 1896 reste sig kretenserna emot det turkiska
herraväldet, och prins Georg af Grekland skyndade dem till hjälp. Påföljande vår kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
