Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Världsläget i början af det nya århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536
E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
I konung Edvard VII hade det britiska riket fått en härskare, som utan att på
minsta vis stöta mot konstitutionella bruk och former dock förstod att mycket
starkare än modern inverka på politikens gång och härvid lade i dagen stor skicklighet
och en säker känsla för det engelska intresset. Han ansåg det af trängande vikt
att förmå Frankrike att gifva sitt ännu alltjämt nekade erkännande uf Englands
herravälde öfver Egypten. För att utverka ett sådant erkännande fains tydligen
intet säkrare än att låta statsmännen vid Seine hysa förhoppningar på engelsk
medverkan i ett hämndkrig mot Tyskland. Det första tecknet till ett fransk-engelskt
närmande var fördraget af den 8 april 1904, hvars hufvudsakliga innehåll kan i
korthet betecknas sålunda: Egypten för England, Marokko för Frankrike. För att
förebygga misstämning från Italiens sida ställdes det öppet för detta land att i
framtiden förvärfva Tripolis. Genom dessa öfverenskommelser tryggades Elngland i en
redan intagen position, under det att Frankrike först hade att tillkämpa sig
öfver-väldet i Marokko och gentemot eventuellt motstånd från landet själft eller från
europeiskt håll väl kunde räkna på Englands välvilliga hållning men ej uppställa några
anspråk på direkt understöd af detsamma.
Då nu fransmännen skredo till verket att åstadkomma en uppgörelse med
Spanien och till en början att förskaffa franska statsborgare ekonomiska förmåner i
Marokko, stötte de på motstånd af sin gamle fiende Tyskland.
Tyskarne drefvo icke obetydlig handel på Marokko, och denna handel skulle
säkerligen hafva blifvit utsatt för många olägenheter genom landets underordnande
under Frankrike. Den tyska regeringen kände dessutom förstämning däröfver, att
England och Frankrike ensidigt förfogade öfver ett dittills oafhängigt afrikanskt
område, utan att Tyska riket, som dock äfven det var intresseradt i Afrika, ens erhöll
något meddelande om fördragets ordalydelse. Kejsar Wilhelm begagnade en
Medel-hafsfärd våren 1905 till att göra ett besök hos sultanen af Marokko för att därigenom
visa, att han trots detta fördrag betraktade honom som oafhängig härskare. När
fördraget därpå officiellt meddelades i Berlin, förklarade tyska regeringen, att den
ej kunde betrakta det som bindande för andra.
Om tvingande skäl förelegat till ett sådant uppträdande, kan ännu icke bedömas.
Visst är, att man därigenom uppgifvit den förut af Bismarck med framgång
tillämpade politiken att understödja Frankrikes koloniala företag för att hålla det
sysselsatt utanför Europa, och följden däraf hade så när blifvit ett stort världskrig. Ty
den franske ministern Delcassé ville efter egen utsago taga Tysklands hållning till
krigsanledning och har uppgifvit, att England för sådant fall gifvit bindande löfte
om medverkan. Han blef dock i minoritet inom det franska ministerrådet och måste
träda tillbaka, den 6 juni 1905. Nu kommo Frankrike och Tyskland öfverens om
att deltaga i en af sultanen af Marokko föreslagen internationell konferens, som
sedan också sammanträdde i Algeciras, på spanskt område. Vid Underhandlingarne
därstädes var det svåra stunder för Tyskland, som endast af Österrike hade något
verkligt understöd; på förslag af denna makt kom man slutligen öfverens om att alla
nationer skulle i ekonomiskt hänseende vara likaberättigade i Marokko, att en
internationell polis skulle organiseras i hamnstäderna under schweiziskt befäl samt att
tullväsendet skulle ställas under internationell kontroll, medan Frankrike ensamt
velat utöfva denna uppsikt. Tyskland hade alltså för ögonblicket vunnit en icke
obetydande diplomatisk framgång, men framtiden skulle utvisa, att man därmed
ingalunda för alltid omintetgjort Frankrikes sträfvan att sätta sig fast i Marokko. Redan
i mars 1907 begagnade fransmännen en marokkansk våldsgärning mot en fransk läkare
till att besätta staden Udjda vid gränsen till Algeriet. Oordningar af den
muhammedanska befolkningen i hamnstaden Casablanca hade sedan till följd, att platsen i
augusti 1907 bombarderades och franska och spanska trupper landsattes. Medan
Spanien intog en mera tillbakadragen hållning, ökade Frankrike oafbrutet sina
trupper, och läget blef ännu mera kritiskt, då ett tronföljdskrig utbröt mellan sultanen
Abd el-asis och hans broder Mulei Hafid. Frankrike tog till en början tämligen
öppet parti för Abd el-asis, men kanhända dref just detta flertalet af niarokkanerna
öfver till hans motståndares fanor. I augusti 1908 var Mulei Hafid segrare öfverallt
i landet, och de neutrala stormakterna voro benägna att erkänna honom. Äfven för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
