Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Den amerikanska imperialismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
516 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
saksiska staterna här en fientlig ställning till hvarandra, men det blef snart tydligt,
hvilken af dem som var den starkaste i denna del af världen. England vågade icke
gå till en strid med Förenta staterna utan gaf efter i alla delar. Det samtyckte till
insättandet af en skiljedomstol, som efter långa förhandlingar i gränsfrågan fällde
utslaget till Englands nackdel. Lika känslig visade man sig i Nordamerika år 1897,
när tyska krigsskepp infunno sig utanför Haiti för att gifva eftertryck åt tyska
medborgares anspråk på skadestånd, ehuru det här ej var tal om något landförvärf.
Under allt detta hade unionen i allmänhet ej gripit in utanför Amerikas gränser,
utan hade det ansetts som ett gifvet supplement till Monroe-doktrinen, att Förenta
staterna lika litet hade att inblanda sig i utomamerikanska frågor som de europeiska
staterna i amerikanska. Men med tiden hade denna ståndpunkt börjat visa sig
ohållbar; den tilltagande amerikanska handeln på Östasien, Europa och Afrika
framkallade ett stigande behof för de där verksamma köpmännen att kunna påräkna
ryggstöd från hemlandet. Det republikanska partiet såsom målsman för de
kommersiella intressena gick äfven härvidlag i spetsen. Redan vid grundandet af
Kongostaten medverkade Förenta staterna vid sidan af de europeiska makterna, men ännu
starkare berördes unionens intressen af Söderhafsöarnes fortgående uppdelning.
Tahitis ockupation genom fransmännen (1880) och Tysklands uppträdande efter
1884 ledde till nya massannekteringar af mindre öar genom England och Frankrike.
Mot slutet af 1880-talet fanns det blott några få oafhängiga ögrupper, och de
amerikanska köpmännen kände det alltmer trångt på Stilla hafvet. Till en direkt
sammanstötning kom det på Samoa, där förutom tyskarne många engelska och
amerikanska köpmän verkade. De svårigheter, som här uppstodo, föranledde inkallandet
till Berlin af en konferens af ombud för de tre intresserade makterna; resultatet
däraf blef, att Samoagruppen (sommaren 1889) förklarades för oafhängig och neutral
och ställdes under gemensam uppsikt af Tyskland, England och Förenta staterna.
Därmed hade unionen för första gången fått fast fot utanför Amerika; dess
politik hade fått sin riktning åt Stilla hafvet gifven. Nästa målet blef Hawaii, den
naturliga öfvergången mellan Nordamerika och Söderhafvets övärld. Redan 1893
lyckades den amerikanske konsuln under en tronstrid förmå ögruppens höfdingar
att bedja Förenta staterna öfvertaga protektoratet. Presidenten Harrison mottog
erbjudandet och utnämnde en amerikansk resident. Men detta försök att ställa ett
område utanför Amerika under unionens herravälde framkallade liflig opposition
hos demokraterna, och då presidenten Harrisens ämbetstid några få veckor efter
dessa händelser lopp till ända och demokraten Cleveland öfvertog regeringen, så
gick inkorporeringen tillbaka. Cleveland uppfordrade äfven kongressen att taga
i öfvervägande, huru man åter skulle kunna draga sig tillbaka från Samoa utan
att kränka de åtagna förpliktelserna. Men liksom Cleveland trots all
fredskärlek och all obenägenhet mot imperialistiska sträfvanden drogs in i
Venezuelakonflikten, så begynte äfven unionen redan under hans presidentskap den
inblandning i Spanska Västindiens angelägenheter, som inom kort skulle leda till krig med
Spanien.
Att de spanska kolonierna i Västindien önskade blifva kvitt beroendet af
moderlandet, utgjorde sedan långt tillbaka en lockelse för amerikanerna att trakta efter
besittningen af dessa områden, som voro så viktiga för behärskandet af de
mellanamerikanska farvattnen. Mellan unionen och Cuba bestodo sedan gammalt intima
handelsförbindelser, och cubanernas uppror understöddes vanligen från
fastlandssidan. Därför var det ingen nyhet, att ledarne genast vände blicken till Amerika,
då 1895 ett farligt uppror återigen utbröt på Cuba, sedan Spanien uraktlåtit att
uppfylla sina förut gifna löften.
Inom unionen yrkade republikanerna genast på ett ingripande i striden, och
kongressen uppfordrade presidenten uttryckligen därtill. Men Cleveland inskränkte
sig i början till iakttagande af full neutralitet och nöjde sig med att på diplomatisk
väg tillråda spanjorerna att visa tillmötesgående och bevilja en autonom författning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
