Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den tyska kolonialmaktens uppkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
ett internationellt Kongosällskap, och detta hade kallat till lif en rad nybyggen vid
nedre Kongo. Norrifrån hade Frankrike från sin lilla koloni vid Gabunfloden
framträngt ända till Kongomynningen, medan samtidigt portugiserna fordrade, att
Kongomynningen skulle tillhöra deras västafrikanska område Angola. I denna strid hade
engelsmännen tagit parti för sin vasallstat Portugal för att sålunda på indirekt väg
vinna det bestämmande inflytandet öfver den viktigaste flodmynningen i
Centralafrika. Kongosällskapet däremot hade trädt i förbindelse med Frankrike och träffat
den öfverenskommelse, att detta land mot erhållande af förköpsrätten till sällskapets
områden skulle understödja dess anspråk på Kongomynningen. I själfva verket skulle
också sällskapets anläggningar vid Kongo hafva varit så godt som värdelösa, om
flodmynningen stannat i händerna på en främmande makt. Här ingrep nu Bismarck.
Tillsammans med Nordamerikas Förenta stater och Frankrike protesterade han mot
de mellan England och Portugal träffade aftalen och förenade sig med Frankrike om
gemensamt uppträdande i Kongofrågan.
Detta var första gången efter det stora kriget, som Tyskland och Frankrike gingo fram
sida vid sida i en viktig politisk fråga. England var därigenom fullständigt isoleradt
och måste samtycka till att saken öfverlemnades till afgörande åt en kongress af
stormakterna. Denna så kallade Kongokonferens sammanträdde hösten 1884 i Berlin
under Bismarcks presidium och fattade efter långa underhandlingar en rad af viktiga
beslut. Alla nationer skulle hafva full handelsfrihet i hela Kongobäckenet, Slafhandel
förbjöds därstädes, och Kongosällskapets suveränitet erkändes öfver det vidsträckta
området inklusive Kongomynningen; alla dessa bestämmelser ställdes under
stormakternas garanti. Men England motsatte sig på det bestämdaste, att denna
internationella kontroll utsträcktes äfven till Nigerbäckenet, och utverkade åtminstone så
mycket, att full handelsfrihet visserligen proklamerades äfven för Nigerområdet, men
att genomförandet af denna bestämmelse öfverläts åt de båda makter, som där allena
hade besittningar, eller England och Frankrike. Vidare bestämde konferensen, att i
framtiden ingen af de europeiska makterna skulle taga besittningar i Afrika utan att
hafva förut genom underhandlingar med de öfriga makterna öfvertygat sig om,
att inga äldre anspråk på dessa områden förefunnos.
En annan svårighet för England utgjorde reglerandet af de egyptiska finanserna.
Enligt Englands mening behöfdes därtill ovillkorligen upptagandet af ett nytt
egyptiskt lån, men ett sådant kunde ej sättas i verket utan bifall af det internationella
förvaltningsutskottet för den egyptiska statsskulden. Frankrike, som fröjdade sig öfver
hvarje svårighet, som England mötte i Egypten, ville dock icke gifva sitt samtycke.
Äfven i denna fråga trädde Bismarck på Frankrikes sida, i det han förklarade, att
han först då skulle ansluta sig till Englands önskan, sedan denna erhållit Frankrikes
godkännande. Under sådana omständigheter kunde engelsmännen ej genomdrifva
lånets upptagande, innan de köpt Frankrikes bifall därtill genom att erkänna
Suezkanalens fullständiga neutralitet.
Med Englands uppenbara missunnsamhet mot Tysklands kolonialförvärf hade detta
land alltför väl behöft det utomordentligt gynnsamma världsläget och Bismarcks
hela förmåga att mästerligt utnyttja detsamma för att öfver hufvud vinna något. År
1885 måste England äfven erkänna deri af Peters verkställda ockupationen i
Östafrika och stillatigande finna sig i att sultanen af Sansibar, ehuru han i början från
London uppmuntrats till motstånd, genom utsändandet af fem tyska pansarfartyg
tvingades att taga tillbaka sin protest.
I Afrika gaf grundandet af de tyska kolonierna och Kongostaten signal till nya
europeiska ockupationer. Det hade nu blifvit klart för alla kolonialmakterna, att
man måste taga för sig, om man ännu ville erhålla något af dessa områden. Den
gamla föreställning, som efter slafhandelns upphörande uppstått om Afrikas
värdelöshet för européerna, började nu försvinna. Ehuruväl det var sant, att européer
endast i få delar af landet kunde bosätta sig och att dess inre till följd af klimatet
och markens beskaffenhet endast med svårighet kunde öppnas för handeln, så visade
det sig dock vid närmare kännedom om världsdelen, att den inneslöt en betydande
rikedom af viktiga produkter. Vid sidan af elfenben kommo framför allt kautschuk
och gummi, men äfven anläggning af kaffe- och bomullsplantager befanns på många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
