Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den orientaliska frågan och det rysk-turkiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ORIENTALISKA FRÅGAN OCH DET RYSK-TURKISKA KRIGET. 439
kristnes formella likaberättigande, alltid skulle kunna bestämma besluten. De
rätttrogne gammalturkarne däremot ansågo det otänkbart att öfver hufvud medgifva de
otrogne några rättigheter i det offentliga lifvet, och sultanen var redan därför
obenägen mot sådana reformer, att de skulle inskränka hans allenavälde. Redan de
små detaljreformer, som Fuad Pascha, en af de mest begåfvade bland ungturkarnes
ledare, öfvertalade sultanen Abdul-asis att genomföra, framkallade utbrott af turkisk
fanatism, och efter Fuads död år 1869 gick allt åter till det gamla. Af lätt insedda
skäl sympatiserade ungturkarne med England; för den skull bemödade sig
gammalturkarne att komma i samförstånd med Ryssland.
Framför allt invecklades ställningen i Konstantinopel genom sultanens
oupphörligt stigande penningnöd. Den öfverdådiga hofstaten, det ändamålsvidriga
skattesystemet, öfver hufvud taget bristen på rationell finansförvaltning voro hufvudorsaker till
eländet. Därtill kom här som i Egypten, att samvetslösa västeuropeiska penningmän
ockrade på orientalernas finansiella oerfarenhet. Särskildt baron Hirsch utförde
otroliga ting i den vägen och gjorde sig oerhörd oärlig vinst på uppdraget att
fullborda järnvägsnätet; han byggde endast de billigaste sträckorna på slätten och i
floddalarne, där inga terrängsvårigheter voro att öfvervinna, och äfven dem så uselt,
att än i dag intet snälltåg kan passera dem med den i västerlandet vanliga farten.
År 1875 hade den turkiska statsskulden stigit till 3,420 millioner kronor, som delvis
måste förräntas med 14 procent årligen. Under loppet af detta år måste sultanen
tillkännagifva formlig statsbankrutt, i det han meddelade fordringsegarne, att han
endast var i stånd att betala räntorna till hälften.
Den växande penningnöden tvang nu den turkiska regeringen till oaflåtlig
höjning och obarmhärtigt indrifvande af skatterna; den som icke förmådde betala
jagades från hem och härd. I Bosnien och Herzegovina flydde invånarne till bergen,
och härifrån började de sommaren 1875 ett formligt snapphanekrig mot turkarne.
Det ser ut, som om ryska agenter från början underblåst branden, men den
egentliga orsaken var dock utan tvifvel befolkningens eget förtviflade läge. Från
Serbien och Montenegro strömmade frivilliga till och ökade de upproriskes led. Men
turkarne försummade i början att vidtaga energiska åtgärder, emedan de väntade,
att resningen, såsom ofta förut skett, skulle slockna af sig själf.
Då detta emellertid icke inträffade, blefvo de närbelägna stormakterna oroliga. I
synnerhet fruktade man i Österrike-Ungern, att äfven de ungerska slaverna skulle
dragas med i rörelsen. Därför önskade man i Wien, att ordnade förhållanden
snarast möjligt måtte återkomma i Bosnien. Grefve Andrassy hade klart för sig,
att lugnet icke kunde återkomma utan reformer, och för att utverka sådana af
Turkiet ansåg han ett gemensamt uppträdande af stormakterna nödvändigt. Om den
saken blef han snart ense med Tyskland och Ryssland. Frankrike och Italien
gjorde åtminstone inga svårigheter mot förslaget, men helt annorlunda ställde sig
England. Här befarade Disraeli, att hvarje inskridande af Turkiets grannmakter
skulle bidraga till dess försvagande och ökande af det ryska inflytandet.
Därför dröjde han med att godkänna den af Andrassy föreslagna noten. Förmodligen
var det på hans inrådan, som sultanen mot slutet af år 1875 utfärdade två stora
reformdekret, i hvilka han för att beröfva stormakterna hvarje förevändning till
inblandning lofvade alla kristna i sitt rike betydande lättnader och delaktighet
i afgörande af statens angelägenheter. Men bosnierna voro icke nöjda därmed utan
fordrade afhjälpande af deras särskilda besvär, särskildt reformering af skatte- och
polisväsen, rätt för kristne att förvärfva jordbesittning och praktiska garantier för
genomförandet af alla reformer, som sultanen skulle medgifva. Till dessa kraf tog
Andrassys not hänsyn, och när Disraeli såg, att han icke kunde hindra dess
fram-lemnande genom de öfriga makterna, beslöt han till sist att vara med om saken,
låt vara att noten nu efter sultanens senaste reformer kunde synas öfverflödig.
Alltså framgafs noten i alla stormakternas namn den 31 januari 1876, och sultanen
samtyckte omedelbarligen till samtliga däri uppställda fordringar. Det oaktadt
vägrade bosnierna att nedlägga vapnen, innan de turkiska trupperna dragits tillbaka
ur deras land, en blandad kommission tillsattes för att genomföra de gifna löftena
och Turkiet förklarade sig beredt att öfverlåta en tredjedel af Bosniens jord till de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
