Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
inför riksdagen med andra delen af silt sociala program eller sin lag om
arbetarförsäkring.
Liksom alla Bismarcks planer var äfven detta uppslag stort, djärft och enkelt
tänkt. Bismarck ville, såsom han sade, bibringa de egendomslösa klasserna den
uppfattningen, att staten icke blott var en nödvändig utan äfven en välgörande
inrättning, som bjöd äfven dem fördelar. Nu sade han sig, att den största faran för
arbetaren, som ingenting annat eger än sina friska armar, af hvilkas arbete han måste
lefva dag för dag, måste ligga i ett förminskande eller tillintetgörande af hans
arbetsduglighet genom sjukdom, olycksfall eller ålderdom. Att skydda honom häremot
vore en kristlig plikt men äfven en politisk regeringsplikt. Som bästa medel i den
riktningen betraktade han obligatorisk försäkring hos en af riket ledd anstalt. I
början af år 1881 förelade han riksdagen ett lagförslag, enligt hvilket alla i bergverk
och fabriker sysselsatta arbetare och funktionärer med mindre än 2,000 marks årlig
inkomst skulle försäkras mot olycksfall i en riksanstalt; kostnaderna skulle
uppbringas delvis genom bidrag af arbetare och arbetsgifvare, delvis genom tillskott af
fattigvårdsdistrikt och särskilda stater. Förvaltningen skulle öfverlåtas åt riket för
att starkare fästa arbetarne vid detta. Lagen var från början tänkt som en första
byggnadssten i en mera omfattande lagstiftning till arbetarnes bästa. Kanslern
ville först en gång pröfva, huru regering och riksdag skulle ställa sig till den stora
tanken.
I förbundsrådet genomdref Bismarck antagandet af sitt förslag, men icke i
riksdagen. Liberalerna ogillade tvångsförsäkringen såsom ett ingrepp i de ekonomiska
krafternas fria spel; centern och en del af de konservative voro af partikularistiska
betänkligheter emot riksanstalten; de ville i dess ställe sätta försäkringsanstalter inom
de särskilda staterna. Denna stympning af sin tanke ville Bismarck icke vara med
om, hvarför han för tillfället tog lagförslaget tillbaka.
Ehuru de nya valen hösten 1881 icke väsentligen förändrade riksdagens
sammansättning, gjorde Bismarck ett nytt försök att genomdrifva sitt förslag. För att väcka
alla till medvetenhet om frågans betydelse, inledde han den på det ovanliga sätt, att
han förmådde kejsaren att rikta ett budskap till riksdagen. I detta förklarade
kejsaren, att det för honom personligen skulle vara den högsta tillfredsställelse, om det
under hans regering kunde bringas till stånd en varaktig borgen för den inre freden
och för de hjälpbehöfvande »större säkerhet och behållning af det understöd, hvarpå
de hafva anspråk». Men detta monarkens framträdande syntes riksdagens hela
vänster inkonstitutionellt och endast ökade den oppositionella stämningen. För att öfver
hufvud taget vinna något måste Bismarck fullständigt uppgifva riksanstalten och
bidragen af offentliga medel; äfven de särskilda landsanstalterna strökos; endast
försäkringstvånget blef beståndande och utsträcktes småningom till allt flere yrken.
Uppbringandet af kostnaderna samt förvaltningen af kassorna blef de fackmässigt
organiserade arbetsgifvarnes sak. Af Bismarcks gamla planer räddades åt riket endast en
allmän uppsikt och garanti; i denna gestalt kom olycksfallsförsäkringen efter många
mödor ändtligen till stånd år 1884. Redan året förut hade den först senare
framförda lagen om sjukkassor gått igenom, emedan Bismarck här från början tagit
hänsyn till riksdagens stämning och med uppgifvande af rikets medverkan endast hållit
på försäkringsplikten. År 1887 kom sedan den sociala lagstiftningen för tillfället till
afslutning genom införandet af ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, hvilka återigen
organiserades på något olika grundvalar och under obetydlig medverkan af riket.
Utan tvifvel blef denna lagstiftning ett styckeverk i förhållande till hvad Bismarck
ämnat. I stället för en stor riksanstalt med enhetlig finansiell grundval hade man
inrättat en mängd af hvarandra beroende kassor, hvilkas uppgifter i flere hänseenden
korsade hvarandra. Den känsla att hafva direkt nytta af riket, som Bismarck velat
framkalla hos arbetarne, kunde under sådana förhållanden naturligtvis ej komma i
fråga. Visserligen vunno arbetarne större trygghet mot oförutsedda faror och
ekonomiskt elände, men detta gjorde dem ej mera försonligt stämda mot den bestående
samhällsordningen. Socialistledarne hänvisade alltid därpå, att denna anordning,
hvars omkostnader arbetarne delvis själfva måste bära, endast vore en ringa
afbe-talning i jämförelse med hvad det skulle inbringa dem, om staten öfvertoge eganderätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
