Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
Det egentliga afgörande! rörande partiernas blifvande ställning till regeringen
inträffade dock först när Bismarck nu framlade sin nya skyddstullstariff. Blef den
antagen, kunde en så betydande stegring påräknas i riksinkomsterna, att de särskilda
staterna kunde befrias från sina bidrag och till och med få del af öfverskottet.
Bismarck såg däri ett medel att stärka enhetstanken, då de särskilda staterna härigenom
skulle vinna en direkt fördel af riket. Att de konservative skulle rösta för lagen,
var gifvet. Annorlunda ställde sig saken med de nationalliberale och centern. De
förre voro ju af grundsats frihandlare, men en stor del af dem hade redan insett,
att ett framhärdande vid denna teoretiska princip skulle fullkomligt undergräfva
partiets politiska ställning. Å andra sidan hade de äfven konstitutionella
betänkligheter. De befarade, att beviljandet af varaktiga inkomster på obestämd tid skulle
göra regeringen alltför oberoende af riksdagens bevillningsrätt; de ville därför endast
vara med om att fastslå tullarne för en kort tid. Detta skulle dock hafva medfört svåra
ekonomiska olägenheter, enär industri och handel ej kunde med någon trygghet
inrätta sig, utan att tullbestämmelserna fingo någon varaktighet. Inom centern åter
hyste man farhågor för att riket skulle kunna blifva för mäktigt gentemot de särskilda
staterna; man önskade i stället, att riket skulle förblifva finansiellt beroende af dessa.
Frågan var nu, om någon kompromiss var öfver hufvud taget möjlig mellan denna
önskan och Bismarcks afsikter.
Under sina öfverläggningar med de nationalliberala ledarne kom Bismarck snart
till den öfvertygelsen, att detta parti skulle söndra sig i fråga om skyddstullarne och
att deras högra flygel icke var nog stark att tillsamman med de konservative föra
lagen igenom. Därför inledde han äfven underhandlingar med centern. Hans
samtal med dess ledare Windthorst den 31 mars 1879 betecknade en vändpunkt i det
nya rikets historia. Efter många slitningar kom en uppgörelse till stånd mellan
honom och hans förutvarande bittraste fiender. Man enades om en af friherre von
Franckenstein föreslagen kompromiss. Centern förklarade sig villig att rösta för
tulltariffen och en höjning af tobaksskatten, om inkomsterna endast till en höjd af
130 millioner mark om året komme riket till godo men det möjliga öfverskottet
öfverlemnades till de särskilda staterna i proportion till folkmängden. Så snart
dessa 130 millioner icke räckte till behofvens täckande, skulle de särskilda
staternas bidrag ånyo tillgripas. Då en fortgående tillväxt i riksutgifterna var att förutse,
måste detta ögonblick mycket snart inträda. Genom detta förslag afhjälptes alltså
visserligen ögonblickets förlägenhet, men någon fast och beståndande finansiell
grundval för riket vanns icke. Bismarck har säkerligen ej med lätt hjärta gått in
på detta förslag. Han torde väl hafva hoppats, att »den franckensteinska
klausulen» skulle med tiden kunna upphäfvas; i verkligheten blef den dock en svår
hämsko på riksfinansernas sunda utveckling.
Så snart denna kompromiss blef känd, beslöt flertalet bland nationalliberalerna
att rösta mot hela lagen, då de ansågo den stå i strid med riksförfattningens anda.
Men konservative och centern, nu för första gången förbundna, förde lagen igenom
(den 12 juli 1879). Sexton medlemmar af det nationalliberala partiet utgingo på
grund af denna omröstning, emedan de voro af den åsikten, att partiet därigenom
för framtiden dömt sig till en maktlös och onyttig opposition. I själfva verket hade
det afgörande felet redan begåtts i och med partiets tidigare hållning gentemot
rikskanslerns planer. Bismarck skulle sannolikt aldrig hafva sprängt den gamla
majoriteten och sett sig om efter andra bundsförvanter, om han vunnit dess medverkan
för sin närings- och finanspolitik. Men nu förlorade liberalerna alltmer inflytande,
tvistade sinsemellan och splittrade sig i ständigt nya grupper. Den vänstra flygeln,
som förblifvit frihandelsvänlig, afsöndrade sig från nationalliberalerna och sammanslöt
sig med en del af framstegsmännen till det tysk-frisinnade partiet. Snart sönderföll
äfven detta i två grupper, den frisinnade föreningen och det frisinnade folkpartiet;
ett enhälligt politiskt tillvägagående af liberalerna kunde hädanefter endast sällan
åstadkommas.
När Bismarck upptog centern i sina kombinationer, måste han samtidigt besluta
sig för att göra slut på kulturkampen. Utan ett sådant löfte skulle centerns ledare
ej hafva gått in på några underhandlingar med honom. Det första offret blef kul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
