Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADERTONHUNDRASJUTTIOTALET.
399
Från vänster till höger: Delbriick, inrikesministern grefve Eulenburg, handelsministern Reichenbach,
jordbruksministern Friedenthal, finansministern Camphausen, justitieministern Leonhardt, kultusministern Falk,
krigsministern general von Kamecke, sjöministern general von Stosch, Bismarck, kejsar Wilhelm, chefen för civilkabinettet
von Wilmovsky, chefen för militärkabinettet von Albedyll.
Kultusministern Adalbert v. Falks föredrag i Blåa salen i Kejserl. palatset i Berlin.
områden, och förskjutningar af de parlamentariska maktförhållandena såg han sig
mot slutet af 1870-talet tvungen att anträda återtåget.
En af de största svårigheterna för det nya riket låg i ordnandet af dess
finansväsen. Att tullarne och andra indirekta skatter i sin dåvarande storlek icke räckte
till att täcka kostnaderna för riksförvaltningen, hade snart blifvit tydligt. Bismarck
funderade på den utvägen att införa ett rikstobaksmonopol af samma natur, som
redan förefanns i flere af grannstaterna, och att låta riket öfvertaga järnvägarne.
Det tyska järnvägsnätet var då ännu föga utveckladt och tillhörde nästan
uteslutande enskilda bolag. Enligt Bismarcks stora plan skulle nu riket inköpa alla
järnvägar, och han genomdref äfven, att Preussen erbjöd riket att köpa dess banor.
Men de större bland de öfriga staterna satte sig så afgjordt emot saken, att denna
plan måste uppgifvas. Äfven tanken på ett tobaksmonopol måste uppgifvas, detta
på grund af de liberala partiernas motstånd mot hvarje utvidgning af statens
rörelse. Sedan sålunda bägge dessa beräknade inkomstkällor tillstoppats, såg Bismarck
ingen annan utväg att uppnå sitt mål än genom höjning af tullarne. En sådan
hade redan sedan någon tid tillbaka påyrkats af industriens målsmän, som ansågo
den inhemska marknaden behöfva skydd mot massinförsel af billiga, främmande
varor, och just vid denna tid begynte äfven storgodsbesittarne, som dittills varit
frihandlare, att ropa på skyddstullar. Den billiga amerikanska och ryska
spannmålen öfversvämmade den tyska marknaden och tryckte ned prisen; den
tillväxande industriella verksamheten drog landtarbetarne in till städerna, där de fingo
högre löner, större frihet och mera förströelse, på landsbygdens storgods yppade sig
brist på arbetsfolk, och arbetslönerna måste höjas. Under sådana omständigheter
började man äfven på landet ropa på statens ingripande. Den utländska spannmålen
skulle utestängas genom höga tullar, men på samma gång skulle man inskränka
den obegränsade friheten att komma och gå, beskatta börsen och »skydda det
redliga förvärfsarbetet mot spekulationens och aktieofogets utsugning».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
