Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Musiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIKEN.
377
blifver det väsentligaste i det musikaliska dock något naivt, något elementärt och
omedelbart - något »dionysiskt», såsom Friedrich Nietzsche sade i sin skrift om
»Tragediens födelse ur musikens anda» (1872). Försmående rena klangeffekter
fordrade den nya musiken af sig själf en individualiserande lyrisk stämningskraft, en
individualiserande symbolisk förmåga. Så uppkom ledmotivets kompositoriska
princip. En karakteristisk musikalisk symbol, som tydliggjorde en persons, en händelses
grundnatur, förenade sig, alltjämt själf varierad - genom variationen af »oändlig
melodi», såsom Wagner sade - med andra symboler till en musikalisk helhet.
Fundamentet var den
genomgående diktartanken -
medlidande, befrielse, fördömelse eller
hvad den nu kunde vara.
Berlioz inaugurerade den nya
musikens praxis. Wagner uppfann
dess principlära och upptäckte
dess kulturhistoriska ställning.
Han, bäraren af en stor
musikalisk revolution, hade gått
igenom 1849 års erfarenheter. När
han började reflektera öfver
framtidsmusikens väsen, var
problemställningen afgjord genom detta
års upplefvelser.
»Det gäller att fatta konsten
som social produkt.»
Det enda folk, som
någonsin egt en sann politisk kultur,
det grekiska, utvecklade den mest
fullkomliga dramatiska konst.
Den grekiska teatern var
samlingsplatsen för alla konster. Det
melodramatiska versföredraget
rörde sig inom en underbar ram,,
som tillkom genom alla konsters
förhållande till hvarandra och
inflytande på den politiska
kulturen. Vi behöfva en ny politisk
kultur. Endast demokratien är
politisk kultur, endast demokra-
Richard Wagner vid tiden för Lohengrins tillkomst.
Målning af Stocker Escher. Förlag Breitkopf och Härtel, Leipzig.
tien är nationell kultur. Högeligen intressant är Wagners försök att ur
rumskonstens skönhetslagar rättfärdiga »demokratien», »kommunismen». Teaterpublikens
gruppering på »rader» är i hans ögon symptom af social ohälsa, men det osunda
i samhällsförhållandena fördärfvar äfven de konstnärliga synpunkterna. Den
konstnärliga principen fordrar, att det sceniska konstverket kan ses och höras lika bra
från alla platser. Därtill erbjuder sig endast och allenast den amfiteatraliska
anordningen af åskådarplatserna. Fågelperspektivet från fjärde raden är en estetisk
vidunderlighet. Blott ur en folklig nationalkultur kan framtidens helhetskonstverk
utveckla sig, som sammanbinder alla konster till en öfverlägsen enhet: ordets konst,
musiken, den mimiska plastiken, tektoniken och måleriet.
Men hvar finnes då nu för tiden »folket», som skulle förmå uppbära en konstnärlig
nationalkultur? Slafveriet, den mörka punkten i det grekiska kulturlifvet, är icke
en rättslig institution i den moderna civilisationen, men det är icke dess mindre
ett faktum. Wagner söker »folket» men finner det icke.
»Hvad, pöbeln skall i framtiden aflösa oss i konstproduktionen? Pöbeln, som
icke ens förstår oss, när vi skapa konst! Ur den kvalmiga krogen, ur den stinkande
dynggropen på åkern skola skönhetens och konstens bilder uppstiga? Mycket
riktigt! Icke ur eder nuvarande kulturs smutsiga grund, icke ur eder moderna fina
Världshistoria VI.
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
