Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Förändringar i världsåskådningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
cialpolitiska bibeln. Otvifvelaktigt bestod det en stark olikhet mellan Feuerbach
och materialisterna af den stränga observansen, Moleschott, Vogt och Buchner.
Cynismen tilltalade honom mindre än radikalerna, som påstodo, att tanken var ett hjärnans
ex-krement, liksom gallan är ett lefversekret, urinen ett sekret ur njurarne, eller
förkunnade den mera i sin ton och afsikt än i sak utmanande läran, att »människan
härstammar från apan». Materalismen synes vara produkt af en historisk lagmässighet;
den uppstod under likadana kulturhistoriska förutsättningar som encyklopedien.
Theobald Ziegler betecknar materialisternas filosofi som en »barnsligt rå metafysik».
Rörande den nya materialismens psykologiska ursprung kan det ej råda något tvifvel.
Materialismens tre hufvudsakliga bärare voro idealister i sin världåskådning lika
mycket som och bättre än de extremaste förfäktare af den filosofiska idealismen.
Materialismen var tidens enda andliga utväg, och därför kunde materialisternas
grundtankar så mycket lättare vinna insteg i den moderna världsåskådningen. Detta
dock hvarken behöfde eller förmådde göra slut på människosläktets eviga längtan
till det transcendenta. Marx’ historiska materialism, som behärskar den moderna
arbetsklassen, utesluter faktiskt icke en djup sedlig idealism.
»Buchner», skrifver Lange, »är i grund och botten en idealistisk natur .. Skarp,
oförsonlig är han endast i negationen; men denna skarpa negation är ingalunda följden
af ett torrt kritiskt förstånd; den härleder sig snarare ur en svärmisk hänförelse för
humanitetens framåtskridande, för det sannas och skönas seger. Hvad som står allt
detta i vägen har han tillräckligt insett för att obevekligt förfölja det. Men hvad som
ej är misstänkt, hvad som ej gifver honom skäl att vänta någon nedrighet, någon
försåtlig stämpling mot den vetenskapliga och moraliska utvecklingen, det allt kan han
vara med om.» Ett försök (1854) af fysiologen och anatomen Rudolf Wagner i Göttingen
att vederlägga materialismen förmådde ej hejda dess segertåg genom den lärda världen.
Reaktionen mot den filosofiska materialismen utgick från fyra håll.
Landsrege-ringarne, som värderat den hegelska filosofien, så länge de med diplomatisk
klokhet missförstått den, härmades på densamma för unghegelianernas, Arnold Ruges
och hans meningsfränders, radikalism. Schelling, filosofen med Guds nåde, skulle
bringa konungadömet med Guds nåde sin metafysiska hjälp. I den skrifvelse, som
1841 kallade honom till Berlin, sades det vara hans höga uppgift att »som den
af Gud utvalde filosofen förstöra den hegelska panteismens draksådd». 1846
inställde Schelling sina kollegier af brist på åhörare.
Ett annat och allvarsammare angrepp utgick från den kantska filosofiens
renässans, som förkroppligades i Johann Eduard Erdmann, Eduard Zeller och Kuno Fischer.
På denne sistnämndes sida uppträdde Schopenhauer. Först sent började hans lära
intränga i det bildade tidsmedvetandet. För den oerhörda verkan, som densamma
framkallade på 1850- och 1860-talet, var utgifvandet af Farer ga und
Paralipomena år 1851 afgörande. Sällan har en djup filosofisk vishet framträdt i mera
glänsande omklädnad. Och hvad denna tidsålder af politisk och kulturfilosofisk
förstämning behöfde, syntes här erbjuda sig: något ädlare, som bjöd den
själsaristokratiska motviljan mot materialismen en förnämt smärtsam ersättning och som tillika
- visserligen inom vissa gränser - tillmötesgick den nya naturvetenskapens
metafysiska aningar. Schopenhauer stod säkerligen icke på höjden af sin tids exakta
naturforskning, i hvarje fall kunde han i detta hänseende icke mäta sig med
materialisterna. Men det originella draget i den schopenhauerska filosofien ligger i dess
viljelära. Världen är för honom icke endast det förnimmande subjektets
föreställning utan vilja blifven föreställning. Och vilja är icke allenast människans
väsen utan till och med den oorganiska naturens väsen. Viljeprincipen är till sist
det objektiva, das Ding an sich.
Denna världsbild hade nu ingalunda behöft utesluta den naturvetenskapliga
utvecklingstanken, hvilken till exempel redan tydligt utvecklat idéen om striden för existensen.
Men ingående moment i den bredare kulturhistorien blef endast viljelärans
moralfilosofiska konsekvens. Viljan är utan gränser. Tillfredsställelse är ett sken, sken
är leda. Mellan leda och begär oscillerar vår tillvaro.
»Ifrån begär till njutning tumlar jag,
Och under njutning trår jag till begäret.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
