Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Fransk-tyska kriget 1870-1871.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK-TYSKA KRIGET 1870-1871. 309
såväl i vidsynthet, tankeskärpa och sinnesnärvaro som i karaktärens storhet och
renhet. I strategi och taktik slog Moltke in på helt andra vägar än Napoleon. Medan
denne alltid sträfvade att så mycket som möjligt sammanhålla stridskrafterna,
uppställde Moltke med hänsyn till härarnes tillväxt, vägarnes och samfärdsmedlens ej
mindre än kunskaparetjenstens och kartväsendets förbättring denna grundläggande
princip för den nya krigföringen: »I anordnandet af skilda marscher med syfte att
samlas i rätt tid ligger strategiens väsen: marschera isär, slåss gemensamt.» I nära
sammanhang med dessa grundsatser står hans vana att endast uppställa allmänna
ledande »direktiv», som blott föreskrifva det oundgängligen nödvändiga men lemna det
öfriga åt de underordnades eget omdöme och initiativ. Om också öfvervägande
teoretiker, visste dock Moltke alltid att göra teori och praxis gällande i rätta ögonblicket.
Om han äfven vid anordnandet af operationerna leddes af den yttersta försiktighet,
emedan man »blott får fatta det militäriskt möjliga och ändamålsenliga i ögat», så
var han i det afgörande ögonblicket den mest ohejdade »gåpåare», ty »i krig kan
icke allt beräknas, äfven det oberäkneliga måste vågas». Hans mest personliga
bedrift, som han ej har att dela med någon, är de tyska härarnes högerafmarsch
till Sedan. Beskjutningen af Paris uppsköt han så länge, tills den med säkerhet
åtminstone kunde gagna som skräckmedel. Det ligger ett drag af klassisk storhet
öfver den episod, som kronprinsen af Preussen omtalar i sin dagbok af den 15 januari
1871: »Werder frågar, om det icke vore bäst att nu uppgifva Belfort». Moltke läste
detta för konungen och tillfogade med orubbligt, järnfast lugn: »Eders Majestät skall
väl täckas låta svara generalen, att han helt enkelt har att stanna, där han är, och
slå fienden, hvar han finner honom». Men samme stränge soldat skrifver, att vid
intåget i Paris hade hvarje tyskt hjärta fyllts af innerlig tacksamhet mot Gud, att
det åter blifvit fred.
Divisionen Douays tillbakakastande vid Weissenburg genom kronprinsens armé
den 4 augusti öppnade Elsass för tyskarne. »Att bayrarne», skrefs det till
krigsministern Roon, »under vår kronprins befäl varit med om det första afgörande
slaget, är den tyska frågans lösning.» Fransmännen drogo sig tillbaka till Wörth,
där de upptogos af Mac Mahon. För att hejda den anryckande fienden på
östsidan af Vogeserna antog marskalken slaget, när den preussiska kåren
Kirch-bach och bayrarne, mot öfverledningens vilja, den 6 augusti angrepo vid Wörth
och Fröschweiler. Till tretiden på eftermiddagen var utgången tvifvelaktig; till sist
blefvo fransmännen tillbakakastade genom en kraftig koncentrerad stöt af hela den
tyska stridsmakten; deras återtåg, som liknade flykt, gick genom Lothringen till Chålons.
Samma 6 augusti inläto sig äfven truppdelar af den första arméen emot den högsta
ledningens afsikter i strid vid Spicheren på ogynnsam terräng; de behöllo väl
valplatsen, men segern kostade dem oproportionerligt stora offer. Efter kejsar
Napoleons operationsplan skulle de vid Metz sammandragna trupperna under Bazaine
hafva förenat sig med Mac Mahon, sedan skulle den kombinerade arméen hafva
öfvergått Rhen vid Maxau. Nu var denna plan omintetgjord genom striderna vid
Wörth och Spicheren, ja, äfven Vogeserlinien måste uppgifvas; på Metz och
Strassburg koncentrerade sig den sista förhoppningen.
Under intrycket af de öfverraskande olycksposterna försiggick i Paris ett oerhördt
omslag. Hela världen hade hängifvit sig åt öfversvallande segervisshet; så mycket
pinsammare kändes uppvaknandet. Knappt hade ropet »Till Berlin!» förstummats på
gatorna, så trodde sig de ängsligaste redan se de preussiska ulanerna framför stadens
portar. Oro, ängslan, missnöje fyllde allas sinnen. Ett gynnsammare tillfälle att
störta kejsardömet kunde dess fiender ej önska sig, och de togo nu också mod till
sig att öppet uppträda -emot dynastien. Svaghet kunde dock icke tillvitas den
kejserliga regeringen; den gjorde allt för att organisera landets försvar och förstärka den
egna försvarskraften genom främmande hjälp. Men om förbundet med Österrike
och Italien dittills förhindrats genom Frankrikes anspråksfulla hållning, så drogo sig
de främmande regeringarne nu efter de tyska segrarne alltmer tillbaka. Ett af Beust
gjordt försök till medling strandade på Bismarcks försiktighet och fasthet. Medan de
tyska bärarne utbredde sig solfjäderlikt i fiendens land, beslöt Bazaine att
koncentrera sina stridskrafter vid Verdun. När general von der Goltz, som kommenderade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
