Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Det andra franska kejsardömets nedgång. - 12. Fransk-tyska kriget 1870-1871.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifva mycket för mäktiga*, sade Thiers; »det får ej begås något nytt fel.» Ollivier
stod ensam i sitt yrkande på kejsardömets försoning med den moderna
nationalitets-ideen; däremot talade Thiers i det närmaste ur hela nationens hjärta.
Fransmännen ville nu en gång ej uppgifva den tanken, att Frankrikes för världens väl
oumbärliga styrka berodde af samtliga grannrikenas hjälplösa svaghet och att
uppkomsten af stora nationalstater på denna och andra sidan Alperna vore en skymf för
Frankrike, som måste utplånas med svärdet. Häraf måste det också blifva klart
för hvarje tysk, att Tysklands enhet ej kunde genomföras, utan att Frankrikes
motstånd förut blifvit brutet. Å ena sidan Napoleon, som från höger och vänster
anklagades för att ej hafva hållit nere uppkomlingen och som därför endast kunde
bibehålla sig genom en krigisk framgång - å andra sidan den preussiske statsmannen,
som hade klart för sig, att den tyska frågan omsider måste lösas, äfven med fara
att »världens hjärna», Paris, råkade i nervös skakning: då kunde följden af krisen
ej länge blifva tvifvelaktig.
12. Fransk-tyska kriget 1870-1871.
Gentemot Sybel har Hans Delbriick på ett öfvertygande sätt uppvisat, att
Napoleon III på intet vis var den välsinnade vän till Tysklands enhet, som han en och
annan gång själf gaf sig ut för. Upprepade gånger försökte han att emot det
otillbörligt tillväxande Preussen få till stånd ett förbund med Österrike, som helt
naturligt hoppades återvinna sitt gamla inflytande åtminstone öfver de sydtyska staterna,
och med Italien, på hvars tacksamhet kejsaren trodde sig hafva rätt att räkna. Det
kom också åtminstone så långt, att hvar och en af de tre monarkerna lofvade »att
anse den andres sak som sin egen». Konung Viktor Emanuel var obetingadt beredd
att taga denna »krigssammansvärjning» till utgångspunkt för en verklig offensiv,
hvarigenom han hoppades komma i besittning af Rom. Däremot stod det italienska
folket, åtminstone den bildade delen, vid krigets utbrott på tyskarnes sida med sina
sympatier; först med Frankrikes förvandling till republik inträdde hos många en
ändrad stämning. Från Wien gingo till Paris, såsom Beust själf uttryckte sig, »inga
bindande försäkringar men väl vänskapliga meddelanden». Dagen efter
krigsförklaringen yppade ministern för det österrikiska sändebudet i Paris furst Metternich
något uppriktigare tendensen i sin politik. Tyskarne i Österrike betraktade - sade
han - kriget som en äfven för sig helig, nationell sak, medan ungrarne, hvilka ej
önskade ett återställande af Österrikes ställning i Tyskland, sågo kriget med
likgiltighet; för den skull kunde den kejserliga regeringen öfver hufvud ej inblanda sig i
striden. »Men denna neutralitet är endast ett medel, nämligen medlet att närma
oss det verkliga målet för vår politik, det enda medlet att fullborda våra rustningar
utan att utsätta oss för ett för tidigt angrepp af Preussen eller Ryssland.» På
Rysslands välvilliga neutralitet kunde Preussen med säkerhet räkna; vid första öppna
fientliga steg från Österrikes sida skulle ryska trupper hafva ryckt an mot Galizien
och vid nedre Donau.
Hegel anser, att historien är ett verk af idéerna; Treitschke säger: det är
människorna, som göra historien. Dessa båda uttalanden innebära ingen verklig
motsats, men härtill kommer dock något annat, som skeptikern kallar slump, den
troende försyn. En sådan underlig skickelse var det, då striden mellan Frankrike och
Preussen och därmed afgörandet om Tysklands öde framkallades genom en spansk
politikers önskan att upphöja en tysk prins på den genom drottning Isabellas
fördrifvande ledigbiifna spanska tronen.
Riksdagsmannen Salazar y Mazarreda rådde den spanske ministerpresidenten
marskalk Prim att höra sig för hos arfprinsen Leopold af Hohenzollern-Sigmaringen
som lämplig kandidat för den spanska tronen. Tanken rönte all uppmuntran af
Bismarck, ehuru det ej fanns någon grund för fransmännens misstanke, att det hela
var ett påfund af honom; men sedan saken en gång kommit fram, torde han väl
hafva tänkt, att en tysk på Spaniens tron kunde göra Preussen goda nationalekono-
Världshistoria VI. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
