Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Det andra franska kejsardömets nedgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
gifvanden kunde väl hafva tjenat till att befästa den kejserliga tronen, om
Napoleon beslutsamt och troget fortgått pä den nya vägen, men äfven på detta område
gjorde sig vacklan och osäkerhet gällande alltefter den yttre politikens olika
inverkningar. »En absolutistisk regering, som vill förneka sin princip», sade
republikanen Carnot, »begår endast själfmord, ty eftergifter skola endast stegra landets
fordringar; alla kan regeringen omöjligen tillfredsställa, den skall alltså återigen
falla undan, och det skall blifva signalen till dess fall.» Då kejsaren hade
klerikalerna likaväl som radikalerna till motståndare, sökte han än ställa sig in hos den
ena, än hos den andra gruppen, men därigenom endast fördärfvade han saken med
bägge. Tryckfriheten utvidgades, föreningsrätten befriades från de hårdaste fjättrarne,
men den närmaste följden blef naturligtvis, att oppositionen blef mera högljudd än
förut. Och visserligen fanns det alltför mycket, som inbjöd till spe och klagan.
Upprepade skandalprocesser förde i dagen smutsiga bevis på underslef och
bestick-lighet inom de högsta kretsarne. Krig och fred begagnades systematiskt till högt
börsspel af hofvets och statsförvaltningens inflytelserikaste personligheter. Först när
Juarez vägrade att inlösa millioner fiktiva skuldförbindelser, begyntes den politiska
aktionen mot Mexiko. En hemlig kanal gick från börsen till Tuilerierna och till
ministerierna; alla företag, järnvägar, dockor, vägar o. s. v. måste först och främst
bereda »societetens» herrar och damer någon fördel; icke ens under borgarkonungen
praktiserades omoraliska affärsföretag med sådan virtuositet; äfven de snuskigaste
affärer undskylldes med ursäkten, att de skaffade folk penningar. Rättskipningen åtnjöt intet
anseende; spioner och angifvare fanns det i alla kretsar. Till och med hofvet i
Tuilerierna erbjöd en ovärdig bild; än spelade andebesvärjaren Home, än
chansonett-sångerskan Teresa, än gycklaren Vivier en roll. Äfven vid det kejserliga hofvet mötte
man denna blandning af fritänkeri och vidskepelse, som ligger många fransmän i
blodet. Mot kejsarinnans fromhet hade intet varit att invända, om den icke så
skadligt inverkat på statsangelägenheternas ledning. Viktiga statskontrollerande
rättigheter öfver de kyrkliga organen uppoffrades utan betänkande, och skolväsendet
ställdes fullständigt under klerikal uppsyn och ledning. Paris var alltjämt drottningen
bland städer, konstens, modets, lyxens firade residens, men kärnan under den
skimrande fernissan var upprutten. Inom själfva arbetarklassen, hos hvilken Napoleons
regemente dittills haft sitt stöd, uppväxte småningom en mäktig opposition, och ännu
lidelsefullare vände sig Quartier Latin mot kejsardömet, som föraktade folkets
rättigheter och förödde dess krafter i sus och dus. De revolutionära symptomen blefvo
allt talrikare på land och i stad. Advokaten Léon Gambetta angrep med oerhörd
dristighet »mannen af den 2 december»; Henri de Rochefort smutskastade
kejsardömet i sin tidning la Lanterne (Lyktan), och »de oförsonliges» republikanska parti
fordrade våldsamt ett »folkets statsstreck». Dess vänligare närmade sig Napoleon
prästerskapet och det klerikala partiet. Men äfven denna gunst blef ödesdiger för
honom. De tjenster han bevisade påfvedömet bragte honom i motsägelse till den af
honom själf proklamerade grundsatsen om folkens själfbestämningsrätt.
Sedan Umbrien och Markerna efter folkomröstningen den 4 november 1860 tagits
ifrån påfven, var dennes världsliga herravälde inskränkt till Rom med närmaste
omnejd. Enda hindret för att denna sista återstod af den gamla Kyrkostaten
inför-lifvades med konungariket Italien var den i Rom kvarliggande franska besättningen.
Att äfven förvärfva denna den latinska rasens medelpunkt för det nya konungariket
var patrioternas högsta önskan. Sommaren 1862 - ett år efter Cavours död - drog
Garibaldi med sina friskaror mot den eviga staden under lösen »Rom eller döden».
Rattazzi, som nu innehade Cavours plats, såg icke ogärna det dristiga förslaget, men
då Napoleon hotade med väpnad intervention, måste han till och med skicka trupper
mot folkhjälten. Efter en kort strid med de kungliga trupperna vid Aspromonte blef
Garibaldi tillfångatagen, sedan ett sår i foten gjort honom oduglig till strid. Redan
efter ett par veckor försattes han i frihet; dock efterlemnade det icke ensamt i Italien
ett pinsamt intryck, att den gamle hjälten, som Viktor Emanuel hade att tacka för
så mycket, tjenat till skottafla för de kungliga soldaterna. Men hvem träffade
ansvaret för detta, om icke »Italiens vän och bundsförvant» i Tuilerierna? Napoleon
sökte utplåna detta intryck, därigenom att han den 15 september 1864 ingick en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
