Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Nationella strömningar i Österrike och andra stater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
spillrorna af London-bridge melankoliskt betraktar Londons oerhörda ruinfält, är en
symbol för denna uppfattning af den britiska kolonialpolitiken.
I strid med en sådan åskådning sträfvade drottning Viktoria och hennes förste
minister lord Palmerston, typen för en, så vidt icke nationell själfkänsla kom i vägen,
med fri världsmannabiick begåfvad engelsk statsman, oförtröttadt att ännu vidare
utsträcka det britiska herraväldet åt alla världens kanter och att göra det effektivt,
där det redan fått fotfäste. Upproret i Kanada undertrycktes, och ännu
hänsynslösare och grymmare bröts de inföddes motstånd i Indien. Under det farliga
sepoysupp-roret år 1857 försvarade sir John Lawrence Pendjab med hjältemodig energi och
räddade därigenom Indien åt det engelska väldet. Icke ens vid det kinesiska rikets
strängt afspärrade gränser ville den vinningslystna engelska handeln hejda sig; efter
olyckliga strider måste Kina öppna sina viktigaste hamnar för segervinnarne och
låta den engelske köpmannen införa det fördärfliga opiet.
Koloniernas själfstyrelse upphäfdes icke men undergick så mycken inskränkning,
som var nödvändig för ett varaktigt befästande af förbindelsen med moderlandet; i
stället för det ovilligt burna tvånget trädde också småningom, med tilltagande
ekonomiska framsteg, en sympatisk samhörighetskänsla. Med berättigad tillfredsställelse
kunde Palmerston skryta, att briten likaväl i Toronto som i Hong-kong och
Melbourne med stolthet kände sig som en civis romanus. För England och kolonierna
var »det större Britannien» ett gemensamt fosterland. Mot slutet af 1860-talet
aftecknade sig redan det britiska imperium på framtidens horisont, om än i oklara
former; ur politikernas led öfvergick begreppet om ett världsrike i det allmänna
nationella medvetandet. Endast löst tillknutna trådar förbinda riket med dess delar,
men så länge det förblifver världshandelns emporium och därmed den rikaste och
mäktigaste stat i världen, är det icke att frukta eller hoppas, att delarne skola skilja
sig från det hela. Under det alla fastlandets regeringar oroades af revolutionens
stormflod, kunde England och Skottland glädja sig åt nästan orubbadt lugn. De
båda parlamentshusen kunde visserligen icke ens efter 1832 års reform betraktas
som en verklig representation för det engelska folket, men den i statens lif fastväxta
författningen var tillräcklig för befolkningens behof af deltagande i styrelsen. Det
konservativa och det liberala partiet balanserade tämligen väl hvarandra, så att än
det ena, än det andra vann öfvervikt vid valen. Då kabinettet enligt författningen
ständigt måste omdanas i den vid valen segrande majoritetens anda, rådde ett
beständigt ombyte. Det finnes här ej utrymme att gå närmare in på dessa
princip-och intressestrider. Båda lägren förfogade öfver verkligen betydande statsmän. Whigs
hade en lysande målsman i lord Palmerston, som visserligen förskaffade sig många
fiender genom sin aggressiva utrikespolitik och sin resoluta propaganda för frihandeln,
men äfven åtnjöt ofantlig popularitet såväl inom som utanför östaten. En
partibroder men tillika en farlig medtäflare och motståndare till Palmerston var lord
John Russell, som redan under Georg IV utmärkt sig genom sitt manhaftiga,
målmedvetna uppträdande för katolikernas likaberättigande och för en liberal valreform.
Som ledare af Englands politik led han dock månget kännbart nederlag genom sitt
partitagande för de amerikanska sydstaterna, polackarne, danskarne och andra, och
han förmådde ej fullt vidmakthålla den ledande maktställning, som Storbritannien
intagit under Palmerstons styrelse.
Ur tories led framgick William Ewart Gladstone; hans grundsatser och
handlingssätt öfverbjödo dock ej sällan den radikalaste whigism. Hans uppriktiga liberalism
vann i synnerhet efter Palmerstons död (1865) bestämmande inflytande på Englands
politik. Mest påtaglig visade sig hans begåfning i det mästerliga genomförandet
af en storartadt anlagd finansplan. Hans vida blick, hans eldiga vältalighet och
hans ovanliga vetande ställa honom främst bland Englands statsmän i det nittonde
århundradet, åtminstone hvad det inre beträffar.
Trots sin glänsande tillväxt i makt och välmåga hade dock äfven det britiska
riket sin Achilleshäl. Ehuru England genom sin offervillighet under den
fruktansvärda hungetsnöd, som på 1840-talet hemsökte Irland, i någon mån utplånat den
skuld, som det ådragit sig genom sitt i århundraden fortgående våldsregemente på denna
ö, fortlefde oförminskad den iriska befolkningens förbittring mot dess tvångs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
