Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Den andra franska republiken 1848-1852.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ANDRA FRANSKA REPUBLIKEN 1848-1852.
241
bearbeta officerarne och den gemene soldaten. Medan han vann de förra genom
hoppet om ett återkommande af den stora armeens ärorika dagar, lät han utdela
penningar, kött och vin bland Parisregementena, så att revyerna icke sällan fingo
bevittna disciplinbrytande lefverop för presidenten, ja till och med för kejsaren.
Den skickliga propagandan belönades den 10 december 1848 med ett glänsande
valresultat. Icke blott prinsens anhängare hyllade honom; för att undgå ett ännu
värre ondt gingo äfven de flesta legitimisterna, orleanisterna och klerikalerna öfver
till det bonapartistiska lägret.
Af 7,300,000 röster erhöll Ludvig Napoleon 5,434,000, hans medtäflare Cavaignac
1,498,000. Den 20 december aflade han den högtidliga eden: »I Guds och den
franska nationens åsyn vill jag blifva den enda, odelbara republiken trogen och
uppfylla alla plikter, som författningen pålägger en son af republiken». I
verkligheten hade
Frankrike sedan
den 10 december
1848 åter en
monark.
Knappt har
någon annan
personlighet i den
nyaste historien
blifvit så olika
bedömd af
samtid och eftervärld
som Napoleon
III. Det är, som
Sybel säger,
»toner af beundran
och af hat, af
tacksam kärlek
och af vildt
förakt». En
oduglig politiker, en
Europas
välgörare, en
äfventyrare och bandit,
en mästare i
regeringskonsten
- så lyda de
Blad till minne af Napoleon IH:s val till
fransmännens kejsare genom folkomröstningen den
22 november 1852.
hvarandra
korsande omdömena. Själf har han
lefvat och dött
sluten och tyst,
en besvärlig och
lockande gåta för
samtidens
offentliga mening. Så
mycket kan väl
sägas,attenman,
som i mer än
tjugu år hållit
den Gamla och
Nya världen i
spänning och
räknades för den
europeiska
politikens högsta
instans, icke kan
affärdas med
sådana slagord
som tomhufvud
eller spelare. Det
är helt enkelt
omöjligt, att han
alltid varit
endast den påskjutne och aldrig den påskjutande. Har han också skenbarligen
endast med trötta ögon skådat ut i världen, så måste han dock hafva förfogat öfver
ovanliga krafter så i själ som i vilja.
Genom slug undfallenhet åt alla sidor förstod han ännu i tre år att dölja det
faktum, att republiken i sin förste ämbetsman hade sin farligaste fiende. En trogen
hjälpare och ett fast stöd var honom i synnerhet Rouher, hvars oförlikneliga
arbetskraft gjorde sig gällande på alla statsförvaltningens områden, men hvars viljekraft
visserligen också ofta blef obekväm för härskaren själf. I hvad mån hans gemål,
den sköna spanska grefvinnan Eugenie de Montijo, inverkat bestämmande på
Napoleons politiska planer och åtgöranden, kan först afgöras, sedan hithörande
källmaterial blifvit allmänt tillgängligt. Hon har själf på gamla dagar förnekat ett
sådant inflytande.
Med sitt förflutna syntes Napoleon hafva fullständigt brutit, sedan han blifvit
Frankrikes statsöfverhufvud. Samme man, som 1831 varit med om en misslyckad
resning i Romagna, lät nu, för att vinna prästerskapet för sig, genom franska trupper
kullslå den romerska republiken och återställa Patrimonium Sancti Petri. På täta
resor genom Frankrike uppträdde han inför borgerskapets olika grupper som en
Världshistoria VI.
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
