Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den tyska nationalförsamlingen i Frankfurt am Main och den revolutionära rörelsens återgång i Tyskland, 1848-1849. - 2. Den andra franska republiken 1848-1852.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grunddragen till riksförfattningen måtte erkännas. Enligt dessa skulle den
lagstiftande makten tillhöra en riksdag på två kamrar, den verkställande tills vidare
regenten i den största af de i riksdagen representerade staterna såsom riksståthållare;
»värdigheten af öfverhufvud skall dock utan vidare öfvergå till konungen af Preussen,
så snart denne erkänner författningen». Ehuru vänsterns yrkanden, som gingo ut
på en våldsam folkresning, tillbakavisades af flertalet, frambröto i Sachsen, Baden
och andra stater revolutionära folkrörelser i afsikt att förverkliga riksförfattningen.
Republikaner och »jämlikhetsmakare» tilltrodde sig förmåga att blifva den härskande
makten, men de voro öfverallt i minoritet, och alla deras ansträngningar voro
fruktlösa. Underrättelsen om de nya barrikadstriderna framkallade också i Paulskyrkan
de häftigaste scener. Medan vänstern fordrade skydd för riksförfattningens
förkämpar, afvisade de moderata grupperna hvarje partitagande för de upproriske.
Talrika parlamentsledamöter lemnade på sina regeringars kallelse Frankfurt. För
att komma närmare den revolutionära rörelsen i södra Tyskland beslöt den nu
nästan ensamt återstående vänstern att förlägga parlamentet till Stuttgart, men endast
ett hundratal medlemmar, bland dem alltjämt den gamle Uhland, öfverflyttade dit.
Men när detta »rumpparlament» den 18 juni ville träda samman till sin första
session, vore ingångarne till samlingssalen besatta af militär, och de deputerade
tvungos med sabelhot att gå hvar och en till sig.
Sådant blef det sorgliga slutet på en församling, som vid sitt första framträdande
hälsats med så stolta förhoppningar. Den jublande hänförelsen för ett enigt, fritt
fosterland hade sjunkit tillbaka; på en tysk folkstat var icke mer att tänka, och
äfven tron på en tysk helstat var nu än en gång liksom efter befrielsekriget för de
ledande kretsarne endast till förargelse.
2. Den andra franska republiken 1848-1852.
På middagen den 24 februari 1848 var revolutionens seger i Paris afgjord efter tre
dagars gatustrider. Konungatronen, som pöbeln släpat ut från Tuilerierna, uppbrändes
på BastiljplatSen under ursinnigt bifallsskri, och tronens aska förskingrades liksom
det orléanska konungadömet af himmelens vindar.
Då Lamartine i sin historiska framställning af dessa dagars händelser jämställer
parisarnes »hjältestrider» med grekernas och romarnes ärorikaste bedrifter, gör han
sig skyldig till stark öfverdrift. Till allvarsamma strider mellan militär och
upproriske kom det endast på få platser, ty största delen af trupperna afhöll sig från
strid, dels emedan insubordination fått insteg i deras led, dels emedan deras anförare
i det afgörande ögonblicket läto inställa elden. Redaktionerna för den radikala
pressen, som underblåst upproret, voro också rörelsens medelpunkter under de tre
kritiska dagarne. På eftermiddagen den 24 februari beslöts på den moderat
socialistiska tidningen le Nationals byrå att utropa republiken och upprätta en provisorisk
regering af idel republikaner. Många, som dittills uppträdt som konungatrogna
reformvänner, hade nu i hast öfvergått till republiken. Den gamle Dupont de 1’Eure, som
redan under julirevolutionen varit medlem af den provisoriska regeringen, öfvertog
ledningen; ministerportföljerna fördelades mellan Lamartine, Arago, Crémieux, Carnot
Ledru-Rollin och andra. Ännu hade de borgerliga partierna öfverhand, och
arbetarledaren Louis Blanc fick endast en underordnad plats (som sekreterare) i
regeringen. Men striden var icke heller ännu kämpad till slut, och blusmännen,
hvilkas hufvudorgan var la Réforme, rustade sig till en ny resning i afsikt att
tillkämpa det fjärde ståndet herraväldet. För att ställa arbetarbefolkningen tillfreds
upprättade regeringen nationalverkstäder, i hvilka alla arbetslösa skulle få
sysselsättning. Då man icke hittade på något annat, satte man i gång så godt som
gagnlösa jordarbeten och antog till deras utförande mer än 100,000 arbetare. Fördelade
i »kompanier» och »brigader» drogo dessa om morgonen ut till sitt arbete för att
om aftonen ånyo samlas till diskussion om sina gemensamma angelägenheter. I
dessa klubbar predikade sådana män som Louis Blanc, Raspail, Barbés, Blanqui, Cabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
