Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den tyska nationalförsamlingen i Frankfurt am Main och den revolutionära rörelsens återgång i Tyskland, 1848-1849.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
förenade krafter gjorde slut på det metternichska systemet. I alla hufvudstäder togo
män med nationella och frisinnade tänkesätt ledningen. Regeringarne uppgåfvo
motståndet mot folkvänliga reformer, ehuru det ingalunda saknades tecken, att de
endast motvilligt fogade sig efter sina »kära och trogna» undersåtars fordringar och
fasthölle hoppet om det gamla tillståndets återkomst. Det var om denna tid, som
Fredrik Wilhelm IV senare sade till Ranke de betecknande orden: »Den gången
lågo vi ju alla på magen».
Nu skulle »marsresultaten» i Tyskland beseglas genom inkallandet af ett alltyskt
parlament med uppgift att för all framtid betrygga Stammarnes sammanslutning
och det enade folkets frihet. Men huru denna omgestaltning skulle té sig i detalj,
därom hade de tyska landsdelarne och folkgrupperna mycket olika åsikter och
önskningar. Dessa motsägelser kommo till förvirrande uttryck i talrika folkförsamlingar
och i den från sina fjättrar frigjorda pressen. Där möter man om hvartannat
beräknande själfviskhet och
uppriktig hänförelse, vild
radikalism och tveksam
kalk-borgerlighet, himlastormande
tyrannhat och oreflekterad
vördnad för föråldrade
makter med Guds nåde. Härtill
kom, att en hel del
främlingar med betänkliga
föregåenden och tänkesätt infunnit
sig för att medverka vid
uppförandet af den tyska
folkstaten.
Men trots allt detta, trots
alla olikheter och motsatser,
som alltjämt söndrade tysk
från tysk, var det ett stort
Heinrich von Gagern.
Samtida litografi.
ögonblick, då fritt valda
ombud för den tyska nationen
den 18 maj 1848 under
klockringning och kanondån för
första gången, möttes i den
gamla kröningsstaden
Frankfurt och tågade från der
Rö-mer (rådhuset, där fordom
kej-sarvalet försiggick) till
Paulskyrkan för att börja sina
rådslag om det nya rikets
upprättande. Hvarken
partistrider eller förtäckt motstånd
af enskilda regeringar hade
förmått hindra, att nationens
bäste män framgått ur valen.
Bland den stolta uppsättning-
en af betydande personligheter märktes E. M. Arndt, Dahlmann, Jakob Grimm,
Uhland, Gervinus, Raumer, Droysen, Robert von Mohl, Welcker, Schmerling och
Jacoby. Emedan många af dem voro professorer, fick församlingen sedermera
vedernamnet »skolmästarparlamentet» och sköts skulden för det ömkliga
resultatet på ledarnes doktrinarism. Men denna anklagelse saknade grund. Ty den tyska
frågan stod öfver hufvud ej att lösa genom parlamentstal och parlamentsbeslut,
emedan dualismen mellan de jämstarka hufvudmakterna Österrike och Preussen ej
kunde aflägsnas genom uppbjudandet af aldrig så mycket statsklokhet och skarpsinne,
och i frågor rörande den inre politiken vållade de radikala partiernas våldsamhet
och besinningslöshet, som formligen tvingade regeringarne till energiskt själfförsvar,
långt större skada än påträngande professorsvisdom. Till president valdes den
hes-siske ministern Heinrich von Gagern, en verklig statsman, i väsen och hållning på
en gång förnäm och folktig. Parlamentets första uppgift blef att utse en
provisorisk regeringsmyndighet för att ordna de gemensamma tyska angelägenheterna.
Den yttersta vänsterns grupp, Robert Blum, Ruge, Vogt och andra, fordrade ett
verkställande utskott, den moderata vänstern en för den suveräna folkrepresentationen
ansvarig förbundspresident; de vida talrikare monarkiskt sinnade partierna tänkte
sig antingen en medlem af ett tyskt furstehus eller ett af flere furstar bildadt
för-bundsdirejktorium som centralmaktens bärare. Betecknande för församlingens
stämning var, att en af dess ledamöter von Vincke, som till sina tänkesätt var en god
preussare, förklarade, att han trodde sig endast handla i den preussiska monarkens
egen anda, då han* hänvisade till en medlem af det ärofulla huset Österrike,
ärkehertig Johan, som redan förvärfvat sig hela det tyska folkets kärlek genom sitt
motstånd mot det metternichska systemet och sina sympatier för ett enda fritt
Tyskland. Då äfven Gagern varmt förordade Vinckes förslag för att genom ett djärft grepp
tillvarataga parlamentets valrätt, uppdrogs (den 28 juni) den provisoriska centralmakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
