Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. De gamla makternas sammanstörtande i Centraleuropa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
och upprätta en polsk milis. I början fick allt detta, till och med beväpningen,
ohejdadt passera till följd af de civila och militära myndigheternas svaghet. Men
när tyskarne började röra på sig och det blef fråga om att infoga den tyska delen
af provinsen liksom af Ostpreussen i Tyska förbundet, uppsade polackarne öppet tro
och lydnad. Först efter blodiga strider återställdes ordningen (i början af maj), så
att förvecklingar med den ryske grannen undgingos.
Att en del af arméen skickades att hjälpa hertigdömena Schleswig och Holstein
mot Danmark, bidrog att höja den tryckta stämningen i hären. Däremot räckte
Preussens kraft och yttre anseende icke till för att vid denna tidpunkt uppträda
som beskyddare och ledare af hela Tyskland. Med denna svaghet sammanhängde
kanske, att föreställningen om Preussens uppgående i Tyskland, som före
marshändelserna varit en älsklingsidé hos vännerna af Tysklands enhet, nu för de
verksamma förkämparne för fosterlandets monarkiska enhet blef åtminstone en stilla
förutsättning för deras planer. En förlamad stat, en konung med endast half vilja
kunde man dock icke lemna någon hegemoni. Och det ännu mer sönderfallna
Österrike dröjde icke att mycket energiskt erinra om sina anspråk. Efter Fredrik
Wilhelms kungörelse af den 21 mars hette det i Wienpressen, att konungen ville
ställa sitt jag öfver lagen och påtränga Tyskland sin person som ledare. Och den
österrikiska ministären uppgaf efter nämnda proklamation allt vidare deltagande i
de aftalade reformkonferenserna i Potsdam och förklarade, att den ej tänkte vara
med om andra revisionsförhandlingar än sådana, som efter bestående
förbundslagar företoges inom förbundsdagen. Detta förbehåll till förmån för 1815 års
fördrag fasthölls sedan af Österrike, som ingen gång under hela den tyska
revolutionens fortgång uppgaf sina däraf härflytande rättigheter. Men till och med utan en
sådan reservation måste under den rådlösa oföretagsamheten hos hög och låg den hart
när förgätna förbundsdagen än en gång återfå sin roll såsom enda organet för
samtliga regeringarne. Under de senaste veckorna hade den fortfarit i sin
själfför-nekelse. Ej nog att en del misshagliga sändebud ersatts med andra; efter dess eget förslag
adjungerades med densamma 17 förtroendemän, bland hvilka professor Dahlmann från
Bonn var den inflytelserikaste. Då hela världen, äfven regeringarne, uttalat sig för
Tysklands »föryngring», var naturligtvis äfven förbundsdagen för en författning,
öfver-enskommen mellan regeringar och folk genom en tysk nationalrepresentation.
Grundlagsutkastets utarbetande öfverläts åt de sjutton förtroendemännen. Det i april
offentliggjorda utkastet, som var byggdt på förbundsstatens principer, uppställde en riksdag
med öfverhus (furstar och af de särskilda staterna valda riksråd) och underhus. I
frågan, om riksöfverhufvudet skulle vara en arf- eller valkejsare, hade man ej
kommit till enighet. Öfver hufvud taget kommo regeringarne sedermera icke att
förelägga parlamentet några utredningar till grundval för dess öfverläggningar eller
något författningsprojekt som resultat af gemensamma beslut. Man förstår detta,
redan om man erinrar sig invändningarne af konungarne i Preussen och Bayern eller
af den engelska drottningens gemål, den tysksinnade prins Albert af Koburg.
En så öfverraskande ofruktbarhet från de styrandes sida förklarar, att en ur
renaste patriotism framsprungen men hvarje laglig grundval saknande, rent folklig
församling blef bestämmande för sakernas vidare förlopp. Det af
sjumannautskot-tet inkallade förparlamentet, som bestod af godtyckligt sammanträdande då-eller
förutvarande ständermedlemmar, stadsdeputerade och det tyska folkets förmenta
förtroendemän, arbetade i Frankfurt am Main sedan den 31 mars under hela nationens
lifligaste intresse. Under heta sammandrabbningar af andarne lyckades det att afvisa
de kraf, som utgingo från det af Hecker, Struve och Blum ledda partiet, som med
nästan religionsfanatisk ifver yrkade på införande af republik, vare sig folket nu
önskade en sådan eller icke. De öfvergåfvo då i missmod förparlamentet, hvars
permanens de yrkat under ledning af ett verkställande utskott och under skydd af
en parlamentshär. Men äfven sedan dessa oresonliga motståndare till det bestående
lemnats ur räkningen, förmådde de monarkisk-konstitutionella ej förena sig om en
gemensam reformplan. Så återstod endast, hvad som väntas kunde af en
församling med denna improviserade karaktär, eller att hänskjuta författningsfrågan till
det kommande parlamentet. Detta skedde med den formulering, att beslutet om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
