Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Italiens pånyttfödelse. - Omhvälfning i Schweiz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
15. Italiens pånyttfödelse. – Omhvälfning i Schweiz.
Om Italiens påverkan genom yttre makter intill 1839 är redan taladt. Ju längre
tiden led, dess mer vande sig tusentals nationellt sinnade italienare att betrakta
sina från Wien vägledda regeringar som redskap för främmande våld, medan
regeringarne å sin sida funno en hvar misstänkt, som envisades att känna sig som
italienare. Tack vare Mazzinis revolutionära agitationer bildade trettio-talet en
oändlig kedja å ena sidan af uppror och mordgärningar, å den andra af förföljelser
och inspärrningar. Mazzini hade appellerat till Italiens ungdom. Hans fanatiska
konspirationspraktik hade nödgat regeringarne att för sin själfbevarelse betrakta
hvarje medel som tillåtet. Äfven utanför halfön var välviljan för Italiens sak
neutraliserad genom hans och hans anhängares framfärd. Men vid årtiondets slut började
mognare element under ogillande af blodiga skräckscener att sammansluta sig till
en riktning, som på samma gång uppställde nationell pånyttfödelse och ordnad frihet
som mål för folkets sansade och lagliga sträfvan. Skalder och historieskrifvare,,
aristokrater och klerker uppträdde som målsmän för denna »pånyttfödelse»
(rinasci-mento). Att genom sedlig lyftning bereda folket för en bättre framtid men att tillika
vinna välsinnade regeringar för fosterlandets Oafhängighet var närmaste målet för
deras verksamhet. Denna raska öfvergång från en revolutionär upphetsning, som
sedan endast uppenbarade sig i spridda efterdyningar, till en lugn realpolitisk
verksamhet vittnade bättre än hittills något annat om att Italiens folk började mogna
för den framtid, som väntade det.
Det mest i ögonen fallande hindret för dessa framtidsdrömmar var det
österrikiska främlingsväldet i Lombardiet-Venezien, som, till omfånget mer än dubbelt så
stort som under 1700-talet, hvarken fick hafva något gemensamt med det öfriga Italien
eller utgöra en enhet inbördes.
På samma gång Österrike var en obekväm granne för Piemont och i Rom
misstänktes för att fika efter de påfliga legationerna, hade det genom separatfördrag
påtvungit regeringarne i Neapel, Toskana, Modena och Parma ett absolutistiskt
regemente i det inre. Äfven Piemont hade måst bekväma sig till en liknande
förpliktelse. Trots sin nationella ärelystnad hade därför den sedan 1831 regerande konung
Karl Albert af linien Savoyen-Carignan lemnat författningsverket å sido, hvilket dock
icke hindrade, att han vårdade sig om rättskipning och finanser och höll
krigsmakten i godt skick. Sedan 1840 framträdde dock i Piemont en anda af större
själfständighet. Oafsedt en viss omsorg om materiell förkofran, flerstädes äfven om
elementarundervisningen, styrdes det uppväckta folket på det hela taget efter
synpunkter och genom anordningar, som möjligen kunde hafva varit nödvändiga för
nyupprättade kolonier i fjärran världsdelar, d. v. s. utan ömsesidigt förtroende och
endast genom tvång. Visserligen fanns det undantag. Den måttfulla absolutismen
i Toskana kunde sålunda icke jämföras med det förhatliga och godtyckliga
regementet i Modena och Parma. Af talrika skildringar att döma var tillståndet
framför allt i Neapel himmelsskriande. Förkväfvandet af hvarje andlig rörelse och
folkkraftens undertryckande genom den samvetslösaste terrorism, stödd på munkar och
sbirrer, tolererade banditer och rojalistiska lazzaroner, i sista hand på
schweizer-trupper och förlitan på österrikisk hjälp, sådana voro de karakteristiska dragen hos
detta konungadöme.
Det var ingalunda utan grund, som man gaf Österrikes föredöme så mycken
skuld. Militäriskt öfvermod, misstänksamt polisgodtycke ända in i familjerna, det
mest förhatliga brefspionerande och censurering af andliga skapelser bidrogo med
tiden att i Lombardiet-Venezien uppamma ett hämndgirigt hat mot allt hvad tedeschi
hette. Endast mycket återhållen (man erinre sig Giustis i handskrifter kringspridda
dikter) klingade en ton af längtan efter nationell värdighet i finkänsliga åhörares
öron. Alltför tidigt hade piemontesarne grefve Balbo och jämte honom d’Azeglio
korat det piemontesiska konungahuset till Italiens hopp. En tredje piemontesare,.
den förviste prästen Gioberti, uppträdde 1843 med ett nytt program.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
