Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Staterna i det latinska Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 K. HAEBLER, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA.
perna voro i öfvervägande grad mestizer, på hvilka kreolerna dittills trott sig kunna
se ned med stolt själfförhäfvelse. Men i båda republikerna gick herraväldet nästan
omedelbart efter frihetens befästande öfver till dessa. I de fortsatta partistriderna
framträngde ofta de rena indianerna i mestizernas spår. De nästan oafbrutna
rubb-ningarne af .ordningen uppkallade naturligtvis alltid nya kämpar på vädjobanan.
Först hoppades kreolen att med mestizernas hjälp blifva herre öfver sina
ståndsbröder; motståndaren, vare sig han nu var kreol eller mestiz, spelade då mot dessa
ut indianerna, och så kunde det icke uteblifva, att mestizer och indianer blefvo
medvetna om sin politiska betydelse och togo sig för att äfven utan främmande
ledare förfäkta sina intressen och sträcka handen efter makten.
Första delen af den latinsk-amerikanska historien efter frigörelsen från
moderlandet fylldes af strider om gränserna. Somliga land blefvo visserligen alldeles
förskonade. Så hade det brasilianska riket ej haft några svårigheter att bibehålla
sig i det omfång, det redan i århundraden innehaft; revolutionen tvärtom beredde
det en territoriell tillväxt, i det att Uruguay en tid (1817-1828) anslöt sig till
detsamma. Äfven Chile hade sett sina gränser respekterade, mest kanske därför att
där ej fanns något, som lockade en eröfrare. Däremot uppkommo både i nordväst
och sydöst långvariga och bittra strider om de politiska gränserna.
Den af Bolivar grundade republiken Columbia stödde sina territoriella anspråk
icke så mycket på historiska grunder som på eröfringens rätt. Venezuela hade
egentligen aldrig utgjort någon del af vice-konungariket Santa Fe. För Ecuador
hade detta åtminstone tidtals varit fallet, endast Guayaquil hade mest stått under
peruansk förvaltning. Men Bolivar hade äfven bragt Peru och Bolivia i en låt vara
löslig förbindelse med den columbiska republiken, och till och med Chile och
Argentina sökte han en tid vinna för densamma.
För många af dessa områden voro emellertid de egentliga landgränserna lika litet
historiskt fastslagna som för Bolivars skapelse. Peru kunde under åberopande af den
historiska utvecklingen göra anspråk på minst hela Bolivia, och dess gränser i
Tucuman mot Argentina voro ingalunda fastställda.* Värst var virrvarret i La
Platå-området. Vice-konungariket Buenos Aires var en så ung skapelse, att dess delar
ännu snarare sträfvade isär, än de voro medvetna om någon samhörighet, och
Buenos Aires-områdets härskande ställning inom La Platå-staterna grundade sig
egentligen endast på tiden närmast före revolutionen. Men just här uppträdde de
patriotiska maktinnehafvarne med de längst gående krafven. Den första
förbundsregeringen ville som beståndsdelar af den nya republiken räkna ej mindre Paraguay och
Uruguay på grund af deras subordination under det forna vice-konungadömet än Tucuman,
som förut länge hört dit; dessutom uppställde den anspråk på en del af Bolivia,
emedan den ville räkna Andernas höjdsträckning som den politiskt gifna
landgränsen. Och dessa anspråk fingo icke blott rättslig formulering utan skulle också
bringas till faktiskt erkännande, om så behöfdes, med vapenmakt. Att detta ej
lyckades, berodde på intressenas olikhet. Uruguay med sin ovissa gränsställning
mellan spanskt och portugisiskt område kände sig i historisk motsättning till det sent
och på dess bekostnad utvecklade Buenos Aires. Paraguay hade under sin
förgångna historia lärt känna värdet af sträng afgränsning mot sina grannar. Då det
tillfångatog den här, som 1811 utsändts från Buenos Aires under Belgrano för att
kufva landet, betryggade det för lång tid sitt oberoende. Tucuman hade alltför
länge af spanska regeringen behandlats som ett slags medelpunkt för La
Platå-området, för att det skulle försumma tillfället att afskaka Buenos Aires’ öfvervälde,
som det endast motvilligt fördragit. I Bolivia hade frihetsrörelsen i början
visserligen väckts till lif från Buenos Aires, men då det spanska väldet först längre
fram nedbröts i Bolivia, uppstod äfven här en egen stat, den historiskt minst
motiverade af alla de nya statsbildningarne. Olikheten i intressen framträdde till och
med inom Buenos Aires’ trängre område. De stora boskapsegarne på Pampas hade
ingen lust att böja sig under lagar, som dikterades af handelsherrarne i sjöstaden.
De lössläppte sina gauchos mot de obetydliga trupper, som centralregeringen förfogade
öfver, och af hela det gamla vice konungariket lydde tio år efter
Själfständighetsförklaringen endast det lilla kustområdet kring hufvudstaden den där varande regeringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
