Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Befrielsekrigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
K. HAEBLER, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA.
Men med året 1817 inträdde ett afgörande omslag. På den södra
krigsskådeplatsen hade argentinen San Martin i provinsen Mendoza vid foten af Anderna
sammandragit en visserligen ej så manstark men utmärkt öfvad och omsorgsfullt
utrustad här. Med denna öfvergick han i januari 1817 Anderna, slog rojalisternas
trupper och intågade i triumf i Santiago. Chilenerna erbjödo sin befriare
militärdiktatur, men San Martin afvisade bestämdt detta anbud och organiserade i stället,
med chilenen O’Higgins i spetsen, en republikansk regering, hvilken han själf som
högste militärbefälhafvare underordnade sig. Han måste dock försvara sitt verk
mot upprepade angrepp-af rojalisterna, hvilka hade öfvermakten till sjöss och
därför kunde godtyckligt välja sina anfallspunkter. Men sedan han ånyo tillfogat dem
ett svårt nederlag, vid Maipu den 5 april 1818, kunde Chiles Oafhängighet anses
betryggad.
Sedan den yttre faran var aflägsnad, fortforo emellertid äfven här de inre
slit-ningarne. Så måste San Martin vänta i nära två år, innan han kunde återupptaga
sin plan att göra äfven__________________________
Norden delaktig af
friheten. Det hade
lyckats honom att bilda
en liten flotta under
amiral Cochranes
djärfva ledning. Genom
denna lät han i
september 1820 landsätta
sin expeditionskår vid
Pisco i Peru för att
därigenom bereda
frihetsrörelsen i denna
provins ett ryggstöd.
Men här måste han
göra den erfarenheten,
att
själfständighetside-erna endast funno ringa
gensvar bland de
bredare folklagren och att
äfven de flesta bland
de bildade klasserna
ännu voro afgjorda
konungavänner.
Frihetskriget i Peru hade
därför ingen framfart
General Simon Bolivar,
Sydamerikas befriare.
Samtida kopparstick.
och kunde ej uppvisa
några verkliga resultat.
Detta berodde på
flerehanda
omständigheter. I Spanien hade
en liberal revolution
kommit till väldet 1820;
den förespeglade
kolonierna flere
medgifvanden och erbjöd
vapenstillestånd. I de
befriade kolonialprovinserna
gjorde man ett dåligt
bruk af den
nyförvärf-vade oafhängigheten.
Folkets breda massa
var för obildad för att
på allvar taga del i det
politiska lifvet. Och
bland ledarne uppstodo
slitningar och
partigrupperingar, hvarhelst
de yttre farorna voro
afvärjda. Provinserna
hade rest sig för att
taga sina
angelägenheter i egna händer. Men däraf uppstod omedelbart den frågan, huru långt de olika
intressesfärerna sträckte sig. Medan somliga ville upprätthålla de stora spanska
förvaltningsområdenas gränslinier, förfäktade andra den grundsatsen, att hvarje än så
liten grupp, som på grund af särskilda gemensamma intressen intog en
separatställning inom ett större område, därmed också hade grundade anspråk på politisk
Oafhängighet. Då endast ett fåtal hade statsmannagåfvor, nästan ingen politisk
erfarenhet, så saknade de nybildade regeringarne så gott som öfverallt förmåga att göra
sig gällande och uppehålla den allmänna ordningen. De gamla provinsiella
sam-manslutningarne upplöste sig i allt mindre områden, och då denna splittring gjorde
det möjligt för ett allt större antal personer att komma i åtnjutande af maktens
sötma, så fick söndringen snart näring i den tarfligaste egennytta.
Genom sådana erfarenheter måste mera insiktsfulla politiker, som ej voro
förblindade af egennytta, komma till den öfvertygelsen, att kolonierna ännu ej voro
mogna för en republikansk styrelseform, sådan frihetsvännerna svärmade för. För
dessa de bäste bland oafhängighetens förkämpar var den liberala spanska regeringens
anbud om vapenstillestånd därför mycket välkommet, och de begagnade vapenhvilan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
