Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Industristat och världsmakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRISTAT OCH VÄRLDSMAKT.
77
Amerikanskt järnvalsverk. Tillverkning af skeppscylinder.
Målning af E. Weir i Metropolitan museum i New York.
regeringen att draga sina trupper ur Mexiko och gjorde därigenom ett tvärt slut på
ärkehertig Maximilians kejsardöme. Under de senaste årtiondena har denna på
Monroe-doktrinen fotade politik ännu vidare utformats. Så hafva amerikanerna förklarat,
att de ej skulle tillåta, att europeiska kolonier (t. ex. bland de västindiska öarne)
öfvergingo från en europeisk makt till en annan, och vid en gränsstrid mellan
Storbritannien och Venezuela uppträdde de (1895) med anspråk på att vara skiljedomare.
Till och med i sådana fall, där europeiska stater funno sig nödsakade att med våld
indrifva fordringar hos sydamerikanska republiker, visade sig den offentliga meningen
i Förenta staterna ytterst nervös, och tendensen går afgjordt i den riktningen att
genom internationella aftal omöjliggöra ett upprepande af liknande konflikter. Det
kan numera äfven gälla som säkert, att Förenta staterna under alla omständigheter
skulle försvara de central- och sydamerikanska republikernas själfständighet emot
europeiska stater. Allt detta har sin grund i den uppfattningen, att Förenta staterna
innehafva en ledande ställning i Nya världen. Men sträfvandet att i statsrättsliga
formler uttrycka det oförnekliga faktum, att unionen är den västra hemisfärens
starkaste makt, har hittills icke lyckats och har icke heller några utsikter för
framtiden. De latinska fristaterna i Central- och Sydamerika hafva intet att invända emot
understöd af den stora yankee-republiken, men de hafva ingen lust att uppgifva sin
själfständighet, och olikheterna mellan det angelsaksiska och det latinska Amerika
i ras, språk, religion, åskådningar och seder äro alltför stora, för att en politisk
sammanslutning vore önskvärd för någondera parten. Äfven en panamerikansk
tullförening är föga sannolik, då de olika landen hafva högst olika ekonomiska intressen
De enhetssträfvanden, som funnit uttryck i de Panamerikanska kongresserna, hafva
hittills icke kommit längre än till festliga sammanträffanden och vackra ord.
När Förenta staterna efter ett längre stillastående år 1898 åter gjorde betydande
landutvidgningar, hänvisade man med fog därpå, att amerikanerna alltid varit en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
